Tankar om andlighet och ”vår” religion. 

Jag har behandlat ämnet andlighet tidigare på min engelska blogg där jag utgår från definitionen av andlighet som ”naturen i sin högre utveckling”. Andlighet handlar om vår högre strävan, transcendens, om att leva för mer än vår biologiska existens. Det kan handla om att meditera för att uppnå en högre form av medvetande, det kan handla om att kämpa för värden vars frukter vi själva inte kommer hinna uppleva, men som har betydelse för framtida generationer. Detta är ett andligt liv för mig. 

Religion däremot kommer från det latinska ”religio” som betyder att ”binda samman”. När judar studerar Torahn i det gamla testamentet, studerar dom sitt eget folks historia, traditioner, sedvänjor och den kultur som bundit dem samman som ett folk genom årtusenden, oavsett om de tror på Gud eller inte. När vi läser Nya testamentet är detta också en del av samma historia om än mer omtvistad för det judiska folket. De flesta muslimer som läser Koranen läser även om sitt folks kultur och sedvänjor genom att studera Muhammeds liv och läror. 

För att förstå mitt eget folks religion måste jag först gå bortom de senaste decennierna av ateismens dominans här i Sverige och därefter tusen år av kristendom, som även om den dominerat i vårt land så länge, ändå inte handlar om mitt folks historia. Jag känner ingen släktskap med Abraham, Kung David eller Moses, även om jag kan sympatisera med delar av Jesus liv och läror (delar som de flesta kristna inte vill kännas vid). Jag måste se ytterligare två tusen år tillbaka och mer, till den tid vi trodde på Asar och Vaner, och även till vårt indo-europeiska arv som sträcker sig ytterligare tusentals år tillbaka i tiden. 

Men för de flesta svenskar uppfattas religion främst som något förknippat med vidskepelse och dogmatism, och därmed har de slängt ut barnet med badvattnet och tillika förlorat de historier och traditioner som en gång knöt dem samman. Andlighet kan praktiseras av individer, men religion kräver gemenskap, ett gemensamt förflutet och en gemensam kultur. Så hur kan jag få kontakt med mitt folks religion när de flesta svenskar inte ens vill kännas vid detta begrepp? 

För att förstå mitt folks historia och den kultur som en gång knöt oss samman måste jag studera historieböckerna, jag finner troligtvis mer ”religion” (ett gemensamt förflutet) i de historiska böckerna av Herman Lindqvist än vad jag kan finna i min lokala kyrka. Det finns förvisso små grupper av hedningar runt om i Sverige som ber till de gamla gudarna efter bästa förmåga, men denna tradition har inte funnits intakt i vårt land på över tusen år, jag känner kanske därför, att mycket saknas, även om jag deltar i hedniska blot när tillfälle ges.

Jag får helt enkelt pussla med de skärvor som finns kvar av vårt hedniska arv från Bhagavad Gita till Buddhismen och den nordiska Eddan och är därför motvilligt synkretistisk i min religiositet. Jag får delta i hedniska sammankomster, hålla kontakt över internet med likasinnade och ibland även begrunda tystnaden i den lokala kristna församlingen i brist på annat. En renässans för det jag kallar min religion måste åtföljas av en renässans av nordisk identitet för att återupplivas på en större skala, oavsett om det avser vårt kristna eller hedniska arv. Kanske det inte kommer ske under min livstid eller någonsin, men vad är andlighet och religion utan tro och hopp?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s