Författararkiv: Ernst Robert Almgren

Konsten att rädda en skitdag.

Oavsett ens intentioner verkar det som att vissa dagar är ämnade att gå åt helvete. Du vet när dagen inleds med att du slår i stortån i dörrlisten, och därefter går allting utför. Du spiller kaffe i knät, bussen är försenad, någon idiot tränger sig före i kön och så vidare. När jag skriver detta har jag inte bara upplevt en skitdag utan flera. Vissa dagar kanske är bortom räddning, men även om du inte kan vända en dag vars första halva består av idel misslyckanden och olyckor, kanske det går att försonas med dagen genom att göra något meningsfullt under dagens slut. 

Begrunda det som är bra i ditt liv. 

Ett sätt att minska bitterheten efter en skitdag, är att begrunda vad som faktiskt är bra i ens liv i övrigt. Utöver att jag just nu lider av sviterna efter en magoperation, samt en kraftig förkylning, är jag på det stora hela vid god vigör, och med en hyfsat bra fysisk status. Medan flertalet människor i världen kämpar sig igenom inbördeskrig, epidemier, svält, fattigdom med mera, känns de flesta av mina i-landsbekymmer särskilt obetydliga. 

Med tillgång till de bästa vänner en man kan ha, med en vacker och lycklig familj vid min sida, samt tillgång till kunskap och visdom som bara är ett par knapptryckningar bort via paddan jag skriver på just nu, finns det inte mycket mer av den fysiska världen jag kan önska. Åtminstone inte i relation till resten av mänskligheten. 

Lär dig av dagen och planera bättre till nästa dag. 

Ett annat sätt att försonas med en dag som gått mindre bra är att försöka lära sig av den. Många missöden i vardagslivet beror enligt min erfarenhet på stress orsakad av dålig planering. Kanske du kan ställa alarmklockan till en timme tidigare för kommande dag, för att slippa stressa på morgonen. Kanske du borde utgå ifrån att bussen kommer att bli försenad, och därför gå till busstationen tidigare med en bra bok eller podd som sällskap. 

Det bästa rådet jag vet för att undvika irritation under dagen, är att likt den romerska kejsaren Marcus Aurelius, utgå ifrån att alla du kommer möta under dagen är idioter. På så viss kommer du bli positivt överraskad av alla som visar sig vara vänliga och tillmötesgående, samtidigt som du är mentalt förberedd på dispyter med mer ”mentalt utmanande” personer som kan komma i din väg. 

Gör något bra för någon annan. 

Mitt sista tips för att ge en i övrigt dålig dag mer mening, är att göra något bra för någon annan. Hör av dig till en vän som kämpar med större problem än dig. Dels kan detta leda till att du får något bra tillbaka av din vän i framtiden, men det kan även vara bra för ens psyke att fokusera på någon annans problem som omväxling, och dels kan det ge dig ett bättre perspektiv på dina egna bekymmer. Eller så kan du dela med dig av vad du lärt dig från din skitdagar till någon annan, det var i alla fall syftet med det här inlägget. 

Annonser

Vit som synden – varför det suger att vara en minoritet

Filmen ”the white mans burden” (med den svenska titeln ”vit som synden” från 1995) med John Travolta i huvudrollen, utspelar sig i en alternativ dystopisk nutid där man vänt på den kända historien. Där vita människor är en förtryckt minoritet och ättlingar till vita slavar under det svarta majoritetsstyret. Syftet med filmen är för det första att skapa mer förståelse bland vita om hur det är att leva som en svart minoritet i ett land med en vit majoritetsbefolkning. Och för det andra för att skapa skuldkänslor bland vita för hur dom historiskt sett ska ha behandlat svarta människor i Amerika. 

Att slippa skämmas över sitt ursprung.

I filmen spelar John Travolta en fattig vit fader som kämpar för att ge sin son en trygg uppväxt och dessutom för att han inte ska skämmas över att vara vit. I en särskilt gripande scen tar fadern med sig sin son till en leksaksaffär. I affären är alla dockor (utom en) svarta. Pappan försöker förgäves att få sin son att välja den vita dockan, men sonen insisterar ändå på en av de svarta dockorna (till sin faders stora besvikelse). 

Vidare i filmen behandlas de vita med fördomar från media, polisen och den svarta allmänheten. På tv-kanalerna är nästan alla skådespelare och tv-reportrar svarta vilket ökar känslan av utanförskap. Huvudbudskapet i filmen är oundvikligt – rasism är dåligt och det suger att vara en etnisk minoritet. 

Varför det suger att vara en minoritet.

När filmen släpptes för över tjugo år sedan tjänade den som en påminnelse för vita om varför vi måste vara mer förstående gentemot etniska minoriteter i våra samhällen – för att det är jobbigt att vara i minoritet. Sedan dess har det pågått en enorm demografisk förskjutning, inte bara i Amerika, utan i nästan alla europeisk-grundade länder. Där vita europeiska människor successivt minskar i antal samtidigt som vi byts ut mot en icke-vit invandrad befolkning. Idag kan samma film tjäna som en påminnelse om varför det suger att vara en minoritet i sitt eget land och varför vi alla borde vilja undvika att bli minoriteter i våra egna länder. 

När fiktion blev verklighet. 

Det fiktiva scenario filmen försökte ta upp har nu blivit en historisk verklighet i kommuner, städer och snart i hela länder runt om i Europa. Allt under förevändningen att vi måste visa tolerans gentemot människor från främmande icke-europeiska länder. Tolerans till och med i den utsträckning att vi själva riskerar att förlora vårt kulturella arv och upphöra att existera som enskilda folk. Det har gått ifrån ”var inte hatisk mot människor med en annan hudfärg” till ”hata dig själv och var positiv till allt som åsidosätter din egen grupps intressen”. 

Hur är livet som en vit minoritet? 

Den som är nyfiken på hur livet som vit minoritet är under icke-europeisk makt behöver dock inte se filmen i fråga. Det räcker med att studera de svarta morernas imperialism i Europa och slaveriet av vita människor under det Ottomanska imperiet, som var den största och mest omfattande slavhandeln genom världshistorien (men som det av någon anledning inte görs några filmer om). Eller så kan du googla efter den pågående etniska rensningen av vita farmare i Sydafrika som det knappt skrivs ett ord om i de vänsterdominerade medierna i Sverige eller i resten av västvärlden. Eller varför inte fråga de vita som redan lever som minoriteter i förorter runt om i Europa. 

Lärdomar. 

Från filmer som denna, och genom att lyssna på etniska minoriteter i våra länder, och på folkgrupper som inte har ett eget hemland, kan vi lära oss mycket. Två av dessa lärdomar är; det är bättre att ha ett eget hemland än att leva som en minoritet i någon annans land. För det andra, känslan av etnisk tillhörighet och sammanhållning har en stor betydelse och bör inte förringas. 

Varför jag väljer att tro. 

Ett citat som ofta tillskrivs Einstein men som ingen verkar veta ursprunget till, lyder som följande ”det finns två sätt att se världen, som om att allting är ett mirakel, eller att ingenting är ett mirakel”. För att förtydliga vad jag läser in i dessa två synsätt. Det första är att det finns en högre mening med universum och jordens beskaffenhet, skapelsen är ingen slump och våra korta liv på jorden är inte slutet för vår existens, det finns en högre transcendent verklighet som vi är en del av. 

Det andra synsättet innebär förenklat att universum existerar av en slump, ingenting har en högre mening bortom oss själva och det liv vi lever här på jorden är allt vi har att hoppas på. Jag har personligen skiftat ett par gånger mellan dessa två synsätt, men efter många års övervägande har jag beslutat mig för att jag måste tillhöra den förstnämnda kategorin.

Att tro är ett val, det jag argumenterar för här är inte att jag har rätt, vad som är objektivt rätt i detta är det troligtvis ingen som verkligen vet. Jag argumenterar inte heller för en specifik religiös denomination utan detta kan lika gärna appliceras på en agnostisk inställning. Jag har inte heller något behov av att övertyga någon annan om min inställning, däremot vill jag redogöra för varför jag väljer att tro det jag tror på, jag utgår från tre ståndpunkter. 

För att det är möjligt. 

Tanken på att universum och jorden med allt dess liv skulle existera av en slump som resultatet av en explosion för flera miljarder år sedan som vi inte vet vad den beror på, är troligtvis lika sannolik som om att allt vi känner till skulle vara resultatet av en högre intelligens eller medvetenhet som har ett eller flera specifika syften med sin skapelse. 

Många nyandliga och religiösa debattörer liksom ateister tycker om att hänvisa till olika kvanfysikers rön som bevis för sina föreställningar. Jag kan dock alldeles för lite om kvantfysik för att åberopa denna vetenskap, jag nöjer mig dock med vetskapen om att ingen forskare heller har lyckats motbevisa existensen av en högre verklighet och att många framstående forskare även står på de troendes sida. 

Eftersom vetskapen inte har några definitiva svar om vår verklighets beskaffenhet känns det lika rimligt att välja ett synsätt som ett annat. Eftersom jag personligen finner de troendes synsätt som mer hoppingivande och meningsfullt väljer jag det som mitt utgångsläge. 

För att bejaka mysteriet. 

Även den mest inbitna vetenskapsmannen måste erkänna att desto mer vi lär oss om verklighetens beskaffenhet väcker detta bara ännu fler frågor om vad som är vad och så vidare. Oavsett hur vi ställer oss till andlighet och religion måste vi förhålla oss till livets mysterier på något sätt. Att se på livet genom en mytologisk, andlig eller religiös lins erbjuder inte bara flera alternativa förklaringsmodeller till livets mysterier, de erbjuder ett kosmologiskt ramverk och metoder för interagera med dessa som meditation, bön och andra andliga tekniker. 

För att det känns bra och motiverande. 

När jag levde några år i Brescia i norra Italien, upplevde jag livet i en stad där varje gatuhörn andades av historia,  kultur och andlighet, detta beror mest på stadens katolska arv. Människorna i staden tog för det mesta prästerskapet, kyrkorna och traditionerna på stort allvar, detta skapade en stark känsla av vördnad och respekt för deras anor och arv, till och med för en straniero (främling) som mig själv. Jag har känt samma vördnad under flera hedniska blot som jag deltagit i hemma i Sverige och även i ett buddhistiskt tempel, men jag har aldrig upplevt samma känsla i ett profant sammanhang.

Jag väljer att tro på ett liv med mirakler, ett liv av transcendens, vördnad och oändliga möjligheter. Jag väljer att tro på ett liv efter detta och att det kommer spegla våra handlingar och val i detta liv. Exakt vad jag tror på och hur det speglar sig i mitt förhållande till olika religioner har jag tidigare skrivit om i följande inlägg. 

Tankar om andlighet och vår religion.

Lärdomar från Oden, Jesus och Siddharta.

Livet är ingen jävla repetition! 

Många människor verkar leva som om att de likt katter har nio liv, som om att de kommer att få fler chanser att leva det liv de alltid velat; ett liv för att ta tag i hälsan, ett liv för att uttrycka vad de tror på, ett liv för att skapa en karriär de drömmer om och så vidare. 

Jag är öppen för idén om att vårt medvetande överlever döden, jag är öppen för att vi kan hamna i Valhall, himlen eller helvetet eller reinkarneras till en snigel eller någon annan livsform efter detta liv. Men det mitt logiska sinne säger mig är att – this is it! Vi får bara en chans att leva, en chans att vara ung, en chans att vara medelålders, en del av oss får inte ens en chans att bli riktigt gammal. Den här dagen kommer aldrig tillbaka, du får bara en chans idag att göra något du älskar, något annorlunda, något bra för någon annan, eller att hålla om den du älskar mest. 

Tanken på att jag kommer att dö en dag, som blivit mer verklig efter att jag förlorat flera närstående de senaste åren, och att jag inte kan hindra det på något sätt, det skrämmer mig och har gett mig en kraftig livsångest att hantera. Det positiva med denna insikt är att den låter mig strunta i oväsentligheter och skitsnack. Jag kan inte leva en enda dag till i ett rollspel för att passa in i någon annans bild av mig och världen, jag måste vara sann mot mig själv, framförallt för min egen skull, men även för mina närstående.

Jag vill inte arbeta en minut mer än jag måste för att kunna hålla på med det jag verkligen brinner för, detta har fått mig att omfamna en minimalistisk och spartansk livsstil. Jag vill kunna njuta av god mat och drycker, men inte på en överdriven bekostnad av min livslängd. Om jag kan skippa ett fortsatt liv med fyllor, skräpmat och godis och därmed få leva ett par årtionden till, då gör jag hellre det, även om det aldrig finns några garantier för ett långt liv. Jag bryr mig inte heller särskilt mycket om prylar eller resor till semesterparadis, bara till den grad att det gläder dem jag bryr mig om, men för egen del kan jag vara utan. 

Jag har inte heller tid för att gå runt och vara förbannad, även om samhället jag lever i prövar mig på denna front varje dag. Jag vill göra det jag kan för att skapa en positiv förändring i min lilla del av världen. Detta utan att offra mitt familjeliv och utan att bli en martyr, men jag är medveten om att även denna ambition inte lämnar några garantier, eftersom oskyldiga människor varje dag offras på den politiska korrekthetens altare. Jag är ingen kamikaze-pilot, men jag tänker inte heller leva mitt liv i rädsla för att väcka överhetens vrede, kejsaren är naken och jag tänker inte gå miste om chansen att peka finger åt några av vår tids mest uppenbara lögner, oavsett om jag riskerar mitt rykte och frihet. 

Jag vill inte vara långsint, speciellt inte mot familjemedlemmar och nära vänner, jag har lärt mig av erfarenhet att man alltid ångrar en förlorad chans att sluta fred med dem man innerst inne älskar. Jag tänker klä mig som jag vill, jag kommer att säga vad jag tycker, jag kommer att umgås med dem jag tycker om. Viktigast av allt är att jag vill utnyttja min fulla kapacitet. På gymmet vill jag skapa en så bra fysik som bara är möjlig. Med skrivandet vill jag nå ut till så många som möjligt, få människor att tänka, utvecklas och förändras. Och i mina personliga relationer vill jag vara den bästa man, fader, bror och vän som jag någonsin kan bli. 

När jag dör hoppas jag att min då stora familj och massor av vänner kommer att flockas vid min grav för att gråta, minnas och tacka mig för mina bidrag till världen, inte för att jag försökte göra alla tillfreds, utan för att jag vågade vara mig själv, gå hela vägen och leva mitt liv fullt ut!

Lärdomar från Oden, Jesus och Siddharta 

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag varit en andlig sökare, för mig har det alltid varit självklart att vilja få svar på de stora frågorna som varför är jag här, var kommer jag ifrån, vad händer när jag dör och så vidare. Eftersom jag växt upp i ett land dominerat av ateism, där vår egen naturliga religion (asatro eller den forna seden) inte existerat i någon större skala på över tusen år har det därför inte varit något självklart att hitta och följa en tradition sprungen ur mitt eget folks relation till andevärlden. 

Det kanske är därför min andliga väg varit så brokig. Men likt tänkarna i den traditionella skolan tror jag att alla stora religioner har korn av sanning och att det finns fler än en väg till det ultimata mysteriet, en idé som upprör många icke-troende såväl som religiösa fundamentalister. 

Från Aleister Crowley till den forna seden. 

Jag tror mitt intresse för andlighet började som tidigast när jag var omkring tio års åldern, och fram till att jag var fjorton läste jag mycket av Aleister Crowley, om svartmagi och den vänstra handens lära. När jag var i fjortonårs åldern kom jag för första gången i kontakt med asatro och i tio år efter det praktiserade jag den forna seden efter bästa förmåga och kallade mig själv asatroende med Oden i fokus. När jag var tjugofem och studerade religionshistoria fick jag upp ögonen för flera andra religioner och traditionalistiska tänkare som Julius Evola och Mircea Eliade, även Joseph Campbells verk samt den svenske bloggaren Oskorei påverkade mig mycket. 

Från diamantvägen till svenska kyrkan. 

Under min tid på universitetet träffade jag en student från Tyskland som var buddhist (han är en nära vän än idag) och han introducerade mig till Diamantvägsbuddhismen som jag praktiserade i över fyra års tid, denna form av Buddhism ligger mig än idag nära om hjärtat jämte Zen-buddhismen. Runt 2010 sökte jag efter en närliggande meditationsgrupp och fann att de vid min lokala kyrka lärde ut kristen djupmeditation baserad på zazen (sittande meditation) som är central inom Zen-buddhismen, jag började delta i dessa meditationer och fick flera vänner inom kyrkan och med tiden började jag även gå i samtal med den lokala prästen och 2011 lät jag mig döpas i svenska kyrkan. 

När jag genomgick flera livsomvälvande kriser i mitt liv under 2012 började jag ifrågasätta allt jag trott på fram till dess och började återigen närma mig min gamla hedniska tro som lade grunden till min andliga utvecklingen under större delen av mitt liv samt en hel del nyandlig litteratur. Idag är jag väldigt ambivalent till religion och andlighet i allmänhet, men några centrala lärosatser tar jag med mig från tre andliga lärare som format mig och min andliga tro.

Oden, blotet och självuppoffring: allfader Oden som är för mig den viktigaste guden inom den gamla seden är även självuppoffringens gud, han hängde sig själv på Yggdrasil (världsträdet) i nio nätter för att förvärva kunskap om runorna och han offrade likaså sitt högra öga till mimers brunn för att få kunskap. Men det som framförallt gör att jag associerar den nordiska seden med offer är traditionen med blot som betyder just att offra. I vår egen nordiska tro kunde man inte få något från gudarna utan att ge något. 

Vissa kristna skulle säkert hävda att kristendomen är offrandets religion eftersom Jesus offrade sig för hela världen, men kommunikationen med Jesus sker främst genom bön och inte genom fysiska offer som det är inom hedendomen, därför förknippar jag offret främst med Oden och blotandet. För att få något måste man ge något, så är det i verkliga livet så varför skulle det inte vara så med de högre makterna?  

Jesus och förlåtelsen: det centrala för mig inom kristendomen är idén om förlåtelse, att vi genom Jesus offer kan erhålla förlåtelse för våra synder. Under den tid jag drogs till kyrkan var det just erbjudandet om förlåtelse för begångna synder som attraherade mig mest och är så än idag. Ingen annan andlig tradition jag varit verksam inom erbjuder förlåtelse som kristendomen gör, och för mig personligen har idén om att kunna förlåta mig själv och även andra (framförallt släkt och vänner) varit avgöranden för att jag har kunnat fortsätta att leva och utvecklas utan att gå under i bitterhet, förebråelse och ilska. 

Att man förlåter behöver dock inte betyda att man glömmer vad man själv eller någon annan har gjort fel eller att man låter andra trampa på en, där går många kristna för långt, men däremot tror jag att det är oerhört viktigt att kunna släppa bitterhet, ånger och hat när det inte längre tjänar sitt syfte, där finner jag att förlåtelse är den bästa boten. 

Siddharta och befrielsen från egot genom nuet: Buddhismen är troligtvis den tradition som gett mig flest lärdomar. Berättelsen om Siddharta Gautama senare kallad Buddha (den uppvaknade) är fylld av andliga lärdomar som rör karma, de fyra ädla sanningarna och den åttafaldiga vägen, men den kanske viktigaste lärdomen för mig är insikten om att vi är något mer än vår flyktiga identitet på jorden baserat på vår yrke, livsstil och andra ytliga fenomen. Samt att vi genom bland annat meditation kan uppnå inre frid genom tystnad och närvaro. 

De flesta människor lever sina liv antingen i det förgångna, genom att de ständigt förebrår sig själva för vad de gjort eller genom att leva på minnen av ”bättre tider”. Eller så lever de för drömmar om framtiden, en dag kommer jag bli lycklig eller en dag kommer mina problem vara lösta. Men inom framförallt Zen-buddhismen ligger fokus på befrielsen i nuet genom att vi släpper vår identifiering med det förgångna eller framtiden . Insikten om att nuet är den enda tid vi verkligen har och kan påverka hjälper oss att släppa begränsande tankar om oss själva och världen. En andlig lärare från vår tid som också lägger emfas på nuet är Eckhart Tolle vars verk påverkat mig mycket, framförallt hans bok ”en ny jord”. 

Mitt andliga sökande fortsätter dock på både beprövade och obeprövade stigar och jag kommer med största sannolikhet att återvända till detta ämne i framtida inlägg.

Dö inte med en sång i ditt hjärta!

Många människor anser att vår kultur idag har blivit alltför narcissistisk, och att alltför många via sociala medier blåser upp sig själva och sina förehavanden, vilket bidrar till att klottra ned nätet med dåligt underbyggda åsikter, undermålig musik och konst med mera. Det ligger nog mycket i det, men personligen finner jag mer av vad jag anser vara korkade åsikter och undermålig kultur i mainstream-media än vad jag finner i mitt Facebook-flöde. I slutändan är det ändå upp till oss själva till vad eller vilka vi vill ge vår uppmärksamhet. Om du inte gillar vad jag skriver behöver du inte följa mig eller vara min vän på Facebook, och jag behöver inte läsa vad jag anser vara slasktidningar, som Expressen eller Aftonbladet. 

Personligen är jag oerhört tacksam över alla de intressanta röster jag funnit på nätet som inte har någon plattform i dagstidningar eller på tv, vissa av dessa har även utvecklats till nära bekantskaper och djup vänskap. Det kräver även mer mod att uttrycka sig själv på nätet än att inte göra det, i samma sekund du publicerar ett blogginlägg, en text på Facebook och Twitter eller en bild på Instagram, öppnar du dig för allmänhetens kritik och ogillande. Jag har märkt på nätet att de flesta som ägnar mycket tid åt att kritisera vad andra skriver eller producerar oftast är dem som inte skapar något själva, detta är kanske en kombination av avundsjuka och för mycket fritid? Samtidigt har jag lagt märke till att det oftast är dem som är mest tillfreds med sig själva som är mer benägna till att glädjas över andra människors arbete och framgångar. 

Många säger åt dem som väljer att uttrycka sig på sociala medier med argument som ”vem är du att skriva om detta? Du är ingen auktoritet”, eller ”vem är du att publicera en bild på dig själv från gymmet? Du är ingen kroppsbyggare” och så vidare. Jag skulle vilja vända på denna frågeställning, om du anser att du har något att erbjuda världen, vem är du att inte ge uttryck för det? Du lever bara en gång och har därmed bara detta liv på dig att ge uttryck för den du är, kanske kommer många att uppskatta dig för det, eller så kommer du mest väcka irritation, men det finns bara ett sätt att ta reda på det, och som talesättet säger ”haters gonna hate” det är inget att bry sig om. 

I boken ”Samtal med Gud” av Neale Donald Walsch svarar Gud på frågan om vad som är meningen med livet ”meningen med ditt liv är att ge uttryck för din nästa största möjliga version av dig själv, för varje dag du lever”, och för att citera en annan favoritförfattare: dö inte med en sång i ditt hjärta – Wayne Dyer 

Krigargenen och guden Pan 

Forskaren David Goldman som är chef för forskning i mänsklig neurogenetik vid National Institute Of Health har gett en gen vid namn COMT-genen beteckningen warrior-worrier-genen. Det finns alltså två varianter av denna gen, krigarversionen och den bekymrade ångestversionen. De flesta människor har ett mellanläge mellan dessa två lägen och ca 25% har antingen den utpräglade krigar- eller ångestversionen av denna gen.

För de som har krigarvarianten av denna gen är det lättare att navigera genom livet utan stress och oro, vilket givetvis är en fördel i vårt moderna samhälle där vi lever i relativ trygghet. Men under större delen av vår existens har dem med ångestversionen av denna gen haft en fördel då deras naturliga läggning för försiktighet lett till bättre val av föda, undvika dödliga konflikter och genom att vara mer beräknande i krigssituationer, medan krigarvarianten oftare dog på grund av för högt risktagande.

Beteckningen panikångest är dock relativt ny rent historiskt och skiljer sig från generell ångest i och med att den avser mer överdrivna och panikartade reaktioner. Men namnet i sig knyter an till något betydligt äldre. De gamla grekerna trodde på en bråkig gud vid namn Pan som rådde över naturen och härskade bland herdarna. Han bodde mest i grottor och buskage, han var ful och kortväxt med korta getlika ben. Om förbipasserande råkade väcka honom gav han ifrån sig ett skrik som enligt myterna frös blodet till is och väckte de döda.

Det hedniska prästerskapet bland de gamla grekerna tillbad ibland guden Pan för att skapa ångest bland fiendernas arméer, enligt myterna var det så grekerna lyckades besegra de persiska arméerna vid slaget om Marathon omkring 490 f.Kr. Och även när titanerna angrep Olympen enligt myterna, var det guden Pan som avgjorde striden till fördel för de andra gudarna. Det är från denna skräckinjagande gud det passande ordet panikångest kommer ifrån.

Vad jag ville komma till med denna utläggning är; att vara bekymrad är i sig inget direkt handikapp utan kan till och med vara en evolutionär fördel. Men när ångesten blir förlamande och hindrar oss i vårt dagliga liv, då står vi inte bara inför ett dilemma som rör vårt mående utan en inneboende fiende vars existens är lika svårfångad och illusorisk som guden Pan.

På samma sätt som de gamla gudarnas makt var beroende av människornas tro på dem, upprätthålls ångestens makt genom tron på våra rädslor, oavsett om de är befogade eller inte. Hur slutar vi vara rädda? Vi måste sluta tro på det som skrämmer oss, men hur gör man det? Vi måste lita till det som ger oss styrka och hopp, och aldrig sluta ifrågasätta det som gör oss rädda, det är så vi vinner i kampen om vårt inre.