Kategoriarkiv: Andlighet

Varje dag du lever är en seger!

Ur en aspekt borde de flesta av oss troligen göra mer för att förbättra våra liv och samhällen, vi borde träna mer, äta bättre och utbilda oss själva för att få bättre jobb och möjligheter. Ur en annan aspekt är det ett mirakel att fler inte bara ger upp utan fortsätter att kämpa sig igenom stora och små motgångar. 

Lättare att lyckas och att ge upp.

Vi lever i ett samhälle där möjligheter att ”lyckas” aldrig varit större. Genom internet kan vi nästan gratis hämta information om vad som helst, utbilda oss själva, starta bloggar, videokanaler och företag. Men vi lever även i en tid där det är lättare att ge upp än någonsin tidigare. Tack vare välfärdsstaten kan vi på gott och ont tillåta oss att leva destruktivt och när hälsan eller viljan tar slut finns det en samhällsapparat (även om den blivit alltmer urholkad) för att hålla oss levande och till viss del tillfredsställda .

I mitt liv har jag sett människor självdö genom att de slutat att ta hand om sig själva, de har fastnat i drogmissbruk, jag har sett människor jag älskar låta alkohol förstöra deras liv, fastna i övervikt för att vägen tillbaka känns alltför avlägsen. Andra människor har gett upp sina liv på grund av oförutsedda motgångar, ett sjukdomsbesked vars chanser att överleva verkar digra, avsked från ett jobb de investerat hela sin identitet i, eller ett brustet förhållande som leder till att de ger upp på kärleken och ibland på livet. 

Det är inte alls självklart att orka leva. 

Det är inte alls självklart att vi orkar leva och kämpa, världen är full av exempel på ondska som kan få oss att sluta tro på mänskligheten, livet är fullt av osäkerhet och faktorer vi inte kan påverka som obskyra sjukdomar och naturkatastrofer som kan förgöra allt vi byggt upp på ett ögonblick. Många människor hämtar trygghet från en religiös övertygelse som ger en kontext till deras liv och som utlovar rättvisa och lycka i nästa värld om vi inte finner den här. Men tron på en högre makt och mening är i vår del av världen få förunnat sedan Nietzsche utropade att ”Gud är död” och våra andliga inrättningar förvandlats till ett mausoleum över en svunnen tid.

Alla friheter vi har i västvärlden är den främsta aldrig anledningen till alla våra moderna innovationer och ekonomiska framgångar samt vår en gång så starka sociala trygghet. Men all denna frihet har kommit med ett högt pris i samband med att vi förkastat alla våra gamla institutioner som kyrkan, monarkin, nationell samhörighet samt ättegemenskapen. Våra kungligheter har ersatts med billiga substitut i form av kändisdyrkan, Tron på Jesus eller Oden har ersatts av en sekulär humanism som förkunnar alla människors lika värde (men inför vem?). Tribala gemenskaper har ersatts av samlingar kring fotbollslag och dylikt. Och den en gång så starka kärnfamiljen och gemenskapen i den lokala byn har ersatts av Facebook-grupper och andra sociala medier. 

Siddharta bortom palatset.

Vi kan här jämföra oss med tigrarna på Zoo som trots regelbundna utfodringar, veterinärvård och en trygg omgivning ofta blir deprimerade, apatiska och ofta till och med ovilliga att para sig för att föra sina gener vidare, mycket likt vårt eget alltmer sterila samhälle med en sjunkande naivitet. Likt Siddharta Gautama under sin uppväxt skyddades av sin far (kungen) från omvärldens bekymmer för att han skulle vilja stanna i palatset och en dag ta över sin faders roll. Lever vi i ett överförmyndarsamhälle som försöker att skydda oss från förgångna tiders spöken och dess förkämpar som vittnar om vikten av gemenskap, hierarkier och traditioner. Samt mot en omvärld som ännu inte köpt vårt moderna samhälles löften om evig lycka i konsumteriatet (för att låna ett uttryck av Alexander Bard). 

Våra moderna uppassare i media försöker ständigt påminna oss om hur lyckliga vi kommer att vara i en värld utan förtryckande könsroller, nationella olikheter, och inflytande från potentater med gudomligt ursprung. Men vad finns det att kämpa för i ett hypermaterialistiskt samhälle där tron på evig tillväxt och en jämn fördelning av resurser och makt är det enda budordet? Där den gamla världen utlovade evig frälsning för ett liv troget Gud, kungen och folket är vi istället utlovade ett liv som konsument intill döden. Där den gamla världen lyfte fram krigshjältar, religiösa martyrer och krigarkungar uppmanas vi istället att hylla ”fotbollshjältar” (smaka på det ordet), skådespelare (människor som lever på att låtsas vara någon annan) och människor som byter kön. 

Vi lever inte av cirkusar och bröd allena. 

Det jag vill säga med allt det här är att trots att vi ”har det så jävla bra” med tillgång till mat, husrum och en pletora av nöjen, tidsfördriv och subkulturer, är detta ingen garant för lycka. I ett samhälle vars gemensamma värderingar är att vi inte har några verkliga värderingar, istället för en genuin kultur erbjuds vi mångkultur, istället för stolthet över ett gemensamt förflutet erbjuds vi fenomen som gaypride. I ett sådant samhälle måste vi själva försöka skapa en värdig kontext för våra liv. Vi måste själva hitta ett högre syfte (och potentiellt högre makter) att kämpa för och leva efter. Vi måste själva hitta värdiga förebilder att låta oss inspireras av och så vidare. 

Det är min fulla övertygelse att de flesta människor inte kan leva fullkomliga liv av cirkusar och bröd allena, vi behöver gemenskaper som bygger på vilka vi är, vad vi har varit och vad vi kan bli. När vi gav upp den gamla världens värden kastade vi ut barnet med badvattnet, och många av de incitament som byggts upp genom årtusenden för att ge våra liv mål och mening. I en sådan värld är det inte konstigt att så många ger upp, blir deprimerade och drabbas av akut ångest för att något de inte riktigt kan sätta fingret på, ”känns oerhört fel”. I ett sådant samhälle är det otroligt att så många orkar kämpa sig till jobbet där de endast utgör utbytbara enheter i en slit och släng ekonomi. I en sådan värld är det otroligt att inte fler ger upp och inte orkar kämpa vidare. I en sådan värld är vi alla krigare i en jakt på mål och mening, och varje dag vi lever och inte ger upp är en seger! 

Annonser

Varför jag väljer att tro. 

Ett citat som ofta tillskrivs Einstein men som ingen verkar veta ursprunget till, lyder som följande ”det finns två sätt att se världen, som om att allting är ett mirakel, eller att ingenting är ett mirakel”. För att förtydliga vad jag läser in i dessa två synsätt. Det första är att det finns en högre mening med universum och jordens beskaffenhet, skapelsen är ingen slump och våra korta liv på jorden är inte slutet för vår existens, det finns en högre transcendent verklighet som vi är en del av. 

Det andra synsättet innebär förenklat att universum existerar av en slump, ingenting har en högre mening bortom oss själva och det liv vi lever här på jorden är allt vi har att hoppas på. Jag har personligen skiftat ett par gånger mellan dessa två synsätt, men efter många års övervägande har jag beslutat mig för att jag måste tillhöra den förstnämnda kategorin.

Att tro är ett val, det jag argumenterar för här är inte att jag har rätt, vad som är objektivt rätt i detta är det troligtvis ingen som verkligen vet. Jag argumenterar inte heller för en specifik religiös denomination utan detta kan lika gärna appliceras på en agnostisk inställning. Jag har inte heller något behov av att övertyga någon annan om min inställning, däremot vill jag redogöra för varför jag väljer att tro det jag tror på, jag utgår från tre ståndpunkter. 

För att det är möjligt. 

Tanken på att universum och jorden med allt dess liv skulle existera av en slump som resultatet av en explosion för flera miljarder år sedan som vi inte vet vad den beror på, är troligtvis lika sannolik som om att allt vi känner till skulle vara resultatet av en högre intelligens eller medvetenhet som har ett eller flera specifika syften med sin skapelse. 

Många nyandliga och religiösa debattörer liksom ateister tycker om att hänvisa till olika kvanfysikers rön som bevis för sina föreställningar. Jag kan dock alldeles för lite om kvantfysik för att åberopa denna vetenskap, jag nöjer mig dock med vetskapen om att ingen forskare heller har lyckats motbevisa existensen av en högre verklighet och att många framstående forskare även står på de troendes sida. 

Eftersom vetskapen inte har några definitiva svar om vår verklighets beskaffenhet känns det lika rimligt att välja ett synsätt som ett annat. Eftersom jag personligen finner de troendes synsätt som mer hoppingivande och meningsfullt väljer jag det som mitt utgångsläge. 

För att bejaka mysteriet. 

Även den mest inbitna vetenskapsmannen måste erkänna att desto mer vi lär oss om verklighetens beskaffenhet väcker detta bara ännu fler frågor om vad som är vad och så vidare. Oavsett hur vi ställer oss till andlighet och religion måste vi förhålla oss till livets mysterier på något sätt. Att se på livet genom en mytologisk, andlig eller religiös lins erbjuder inte bara flera alternativa förklaringsmodeller till livets mysterier, de erbjuder ett kosmologiskt ramverk och metoder för interagera med dessa som meditation, bön och andra andliga tekniker. 

För att det känns bra och motiverande. 

När jag levde några år i Brescia i norra Italien, upplevde jag livet i en stad där varje gatuhörn andades av historia,  kultur och andlighet, detta beror mest på stadens katolska arv. Människorna i staden tog för det mesta prästerskapet, kyrkorna och traditionerna på stort allvar, detta skapade en stark känsla av vördnad och respekt för deras anor och arv, till och med för en straniero (främling) som mig själv. Jag har känt samma vördnad under flera hedniska blot som jag deltagit i hemma i Sverige och även i ett buddhistiskt tempel, men jag har aldrig upplevt samma känsla i ett profant sammanhang.

Jag väljer att tro på ett liv med mirakler, ett liv av transcendens, vördnad och oändliga möjligheter. Jag väljer att tro på ett liv efter detta och att det kommer spegla våra handlingar och val i detta liv. Exakt vad jag tror på och hur det speglar sig i mitt förhållande till olika religioner har jag tidigare skrivit om i följande inlägg. 

Tankar om andlighet och vår religion.

Lärdomar från Oden, Jesus och Siddharta.

Livet är ingen jävla repetition! 

Många människor verkar leva som om att de likt katter har nio liv, som om att de kommer att få fler chanser att leva det liv de alltid velat; ett liv för att ta tag i hälsan, ett liv för att uttrycka vad de tror på, ett liv för att skapa en karriär de drömmer om och så vidare. 

Jag är öppen för idén om att vårt medvetande överlever döden, jag är öppen för att vi kan hamna i Valhall, himlen eller helvetet eller reinkarneras till en snigel eller någon annan livsform efter detta liv. Men det mitt logiska sinne säger mig är att – this is it! Vi får bara en chans att leva, en chans att vara ung, en chans att vara medelålders, en del av oss får inte ens en chans att bli riktigt gammal. Den här dagen kommer aldrig tillbaka, du får bara en chans idag att göra något du älskar, något annorlunda, något bra för någon annan, eller att hålla om den du älskar mest. 

Tanken på att jag kommer att dö en dag, som blivit mer verklig efter att jag förlorat flera närstående de senaste åren, och att jag inte kan hindra det på något sätt, det skrämmer mig och har gett mig en kraftig livsångest att hantera. Det positiva med denna insikt är att den låter mig strunta i oväsentligheter och skitsnack. Jag kan inte leva en enda dag till i ett rollspel för att passa in i någon annans bild av mig och världen, jag måste vara sann mot mig själv, framförallt för min egen skull, men även för mina närstående.

Jag vill inte arbeta en minut mer än jag måste för att kunna hålla på med det jag verkligen brinner för, detta har fått mig att omfamna en minimalistisk och spartansk livsstil. Jag vill kunna njuta av god mat och drycker, men inte på en överdriven bekostnad av min livslängd. Om jag kan skippa ett fortsatt liv med fyllor, skräpmat och godis och därmed få leva ett par årtionden till, då gör jag hellre det, även om det aldrig finns några garantier för ett långt liv. Jag bryr mig inte heller särskilt mycket om prylar eller resor till semesterparadis, bara till den grad att det gläder dem jag bryr mig om, men för egen del kan jag vara utan. 

Jag har inte heller tid för att gå runt och vara förbannad, även om samhället jag lever i prövar mig på denna front varje dag. Jag vill göra det jag kan för att skapa en positiv förändring i min lilla del av världen. Detta utan att offra mitt familjeliv och utan att bli en martyr, men jag är medveten om att även denna ambition inte lämnar några garantier, eftersom oskyldiga människor varje dag offras på den politiska korrekthetens altare. Jag är ingen kamikaze-pilot, men jag tänker inte heller leva mitt liv i rädsla för att väcka överhetens vrede, kejsaren är naken och jag tänker inte gå miste om chansen att peka finger åt några av vår tids mest uppenbara lögner, oavsett om jag riskerar mitt rykte och frihet. 

Jag vill inte vara långsint, speciellt inte mot familjemedlemmar och nära vänner, jag har lärt mig av erfarenhet att man alltid ångrar en förlorad chans att sluta fred med dem man innerst inne älskar. Jag tänker klä mig som jag vill, jag kommer att säga vad jag tycker, jag kommer att umgås med dem jag tycker om. Viktigast av allt är att jag vill utnyttja min fulla kapacitet. På gymmet vill jag skapa en så bra fysik som bara är möjlig. Med skrivandet vill jag nå ut till så många som möjligt, få människor att tänka, utvecklas och förändras. Och i mina personliga relationer vill jag vara den bästa man, fader, bror och vän som jag någonsin kan bli. 

När jag dör hoppas jag att min då stora familj och massor av vänner kommer att flockas vid min grav för att gråta, minnas och tacka mig för mina bidrag till världen, inte för att jag försökte göra alla tillfreds, utan för att jag vågade vara mig själv, gå hela vägen och leva mitt liv fullt ut!

Lärdomar från Oden, Jesus och Siddharta 

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag varit en andlig sökare, för mig har det alltid varit självklart att vilja få svar på de stora frågorna som varför är jag här, var kommer jag ifrån, vad händer när jag dör och så vidare. Eftersom jag växt upp i ett land dominerat av ateism, där vår egen naturliga religion (asatro eller den forna seden) inte existerat i någon större skala på över tusen år har det därför inte varit något självklart att hitta och följa en tradition sprungen ur mitt eget folks relation till andevärlden. 

Det kanske är därför min andliga väg varit så brokig. Men likt tänkarna i den traditionella skolan tror jag att alla stora religioner har korn av sanning och att det finns fler än en väg till det ultimata mysteriet, en idé som upprör många icke-troende såväl som religiösa fundamentalister. 

Från Aleister Crowley till den forna seden. 

Jag tror mitt intresse för andlighet började som tidigast när jag var omkring tio års åldern, och fram till att jag var fjorton läste jag mycket av Aleister Crowley, om svartmagi och den vänstra handens lära. När jag var i fjortonårs åldern kom jag för första gången i kontakt med asatro och i tio år efter det praktiserade jag den forna seden efter bästa förmåga och kallade mig själv asatroende med Oden i fokus. När jag var tjugofem och studerade religionshistoria fick jag upp ögonen för flera andra religioner och traditionalistiska tänkare som Julius Evola och Mircea Eliade, även Joseph Campbells verk samt den svenske bloggaren Oskorei påverkade mig mycket. 

Från diamantvägen till svenska kyrkan. 

Under min tid på universitetet träffade jag en student från Tyskland som var buddhist (han är en nära vän än idag) och han introducerade mig till Diamantvägsbuddhismen som jag praktiserade i över fyra års tid, denna form av Buddhism ligger mig än idag nära om hjärtat jämte Zen-buddhismen. Runt 2010 sökte jag efter en närliggande meditationsgrupp och fann att de vid min lokala kyrka lärde ut kristen djupmeditation baserad på zazen (sittande meditation) som är central inom Zen-buddhismen, jag började delta i dessa meditationer och fick flera vänner inom kyrkan och med tiden började jag även gå i samtal med den lokala prästen och 2011 lät jag mig döpas i svenska kyrkan. 

När jag genomgick flera livsomvälvande kriser i mitt liv under 2012 började jag ifrågasätta allt jag trott på fram till dess och började återigen närma mig min gamla hedniska tro som lade grunden till min andliga utvecklingen under större delen av mitt liv samt en hel del nyandlig litteratur. Idag är jag väldigt ambivalent till religion och andlighet i allmänhet, men några centrala lärosatser tar jag med mig från tre andliga lärare som format mig och min andliga tro.

Oden, blotet och självuppoffring: allfader Oden som är för mig den viktigaste guden inom den gamla seden är även självuppoffringens gud, han hängde sig själv på Yggdrasil (världsträdet) i nio nätter för att förvärva kunskap om runorna och han offrade likaså sitt högra öga till mimers brunn för att få kunskap. Men det som framförallt gör att jag associerar den nordiska seden med offer är traditionen med blot som betyder just att offra. I vår egen nordiska tro kunde man inte få något från gudarna utan att ge något. 

Vissa kristna skulle säkert hävda att kristendomen är offrandets religion eftersom Jesus offrade sig för hela världen, men kommunikationen med Jesus sker främst genom bön och inte genom fysiska offer som det är inom hedendomen, därför förknippar jag offret främst med Oden och blotandet. För att få något måste man ge något, så är det i verkliga livet så varför skulle det inte vara så med de högre makterna?  

Jesus och förlåtelsen: det centrala för mig inom kristendomen är idén om förlåtelse, att vi genom Jesus offer kan erhålla förlåtelse för våra synder. Under den tid jag drogs till kyrkan var det just erbjudandet om förlåtelse för begångna synder som attraherade mig mest och är så än idag. Ingen annan andlig tradition jag varit verksam inom erbjuder förlåtelse som kristendomen gör, och för mig personligen har idén om att kunna förlåta mig själv och även andra (framförallt släkt och vänner) varit avgöranden för att jag har kunnat fortsätta att leva och utvecklas utan att gå under i bitterhet, förebråelse och ilska. 

Att man förlåter behöver dock inte betyda att man glömmer vad man själv eller någon annan har gjort fel eller att man låter andra trampa på en, där går många kristna för långt, men däremot tror jag att det är oerhört viktigt att kunna släppa bitterhet, ånger och hat när det inte längre tjänar sitt syfte, där finner jag att förlåtelse är den bästa boten. 

Siddharta och befrielsen från egot genom nuet: Buddhismen är troligtvis den tradition som gett mig flest lärdomar. Berättelsen om Siddharta Gautama senare kallad Buddha (den uppvaknade) är fylld av andliga lärdomar som rör karma, de fyra ädla sanningarna och den åttafaldiga vägen, men den kanske viktigaste lärdomen för mig är insikten om att vi är något mer än vår flyktiga identitet på jorden baserat på vår yrke, livsstil och andra ytliga fenomen. Samt att vi genom bland annat meditation kan uppnå inre frid genom tystnad och närvaro. 

De flesta människor lever sina liv antingen i det förgångna, genom att de ständigt förebrår sig själva för vad de gjort eller genom att leva på minnen av ”bättre tider”. Eller så lever de för drömmar om framtiden, en dag kommer jag bli lycklig eller en dag kommer mina problem vara lösta. Men inom framförallt Zen-buddhismen ligger fokus på befrielsen i nuet genom att vi släpper vår identifiering med det förgångna eller framtiden . Insikten om att nuet är den enda tid vi verkligen har och kan påverka hjälper oss att släppa begränsande tankar om oss själva och världen. En andlig lärare från vår tid som också lägger emfas på nuet är Eckhart Tolle vars verk påverkat mig mycket, framförallt hans bok ”en ny jord”. 

Mitt andliga sökande fortsätter dock på både beprövade och obeprövade stigar och jag kommer med största sannolikhet att återvända till detta ämne i framtida inlägg.

Tankar om andlighet och ”vår” religion. 

Jag har behandlat ämnet andlighet tidigare på min engelska blogg där jag utgår från definitionen av andlighet som ”naturen i sin högre utveckling”. Andlighet handlar om vår högre strävan, transcendens, om att leva för mer än vår biologiska existens. Det kan handla om att meditera för att uppnå en högre form av medvetande, det kan handla om att kämpa för värden vars frukter vi själva inte kommer hinna uppleva, men som har betydelse för framtida generationer. Detta är ett andligt liv för mig. 

Religion däremot kommer från det latinska ”religio” som betyder att ”binda samman”. När judar studerar Torahn i det gamla testamentet, studerar dom sitt eget folks historia, traditioner, sedvänjor och den kultur som bundit dem samman som ett folk genom årtusenden, oavsett om de tror på Gud eller inte. När vi läser Nya testamentet är detta också en del av samma historia om än mer omtvistad för det judiska folket. De flesta muslimer som läser Koranen läser även om sitt folks kultur och sedvänjor genom att studera Muhammeds liv och läror. 

För att förstå mitt eget folks religion måste jag först gå bortom de senaste decennierna av ateismens dominans här i Sverige och därefter tusen år av kristendom, som även om den dominerat i vårt land så länge, ändå inte handlar om mitt folks historia. Jag känner ingen släktskap med Abraham, Kung David eller Moses, även om jag kan sympatisera med delar av Jesus liv och läror (delar som de flesta kristna inte vill kännas vid). Jag måste se ytterligare två tusen år tillbaka och mer, till den tid vi trodde på Asar och Vaner, och även till vårt indo-europeiska arv som sträcker sig ytterligare tusentals år tillbaka i tiden. 

Men för de flesta svenskar uppfattas religion främst som något förknippat med vidskepelse och dogmatism, och därmed har de slängt ut barnet med badvattnet och tillika förlorat de historier och traditioner som en gång knöt dem samman. Andlighet kan praktiseras av individer, men religion kräver gemenskap, ett gemensamt förflutet och en gemensam kultur. Så hur kan jag få kontakt med mitt folks religion när de flesta svenskar inte ens vill kännas vid detta begrepp? 

För att förstå mitt folks historia och den kultur som en gång knöt oss samman måste jag studera historieböckerna, jag finner troligtvis mer ”religion” (ett gemensamt förflutet) i de historiska böckerna av Herman Lindqvist än vad jag kan finna i min lokala kyrka. Det finns förvisso små grupper av hedningar runt om i Sverige som ber till de gamla gudarna efter bästa förmåga, men denna tradition har inte funnits intakt i vårt land på över tusen år, jag känner kanske därför, att mycket saknas, även om jag deltar i hedniska blot när tillfälle ges.

Jag får helt enkelt pussla med de skärvor som finns kvar av vårt hedniska arv från Bhagavad Gita till Buddhismen och den nordiska Eddan och är därför motvilligt synkretistisk i min religiositet. Jag får delta i hedniska sammankomster, hålla kontakt över internet med likasinnade och ibland även begrunda tystnaden i den lokala kristna församlingen i brist på annat. En renässans för det jag kallar min religion måste åtföljas av en renässans av nordisk identitet för att återupplivas på en större skala, oavsett om det avser vårt kristna eller hedniska arv. Kanske det inte kommer ske under min livstid eller någonsin, men vad är andlighet och religion utan tro och hopp?

Sågtandad personlig utveckling – mitt livsmål!

Alla människor upplever bakslag, motgångar och begår misstag i varierande grad. Några av de mest framgångsrika människorna jag ser upp till och beundrar har upplevt vad vi med västerländska mått skulle kalla extrema motgångar. Den kanske störste andlige läraren i vår tid, Eckhart Tolle, var i flera år hemlös, likaså författaren till de enormt framgångsrika ”Samtal med Gud böckerna” Neale Donald Walsch. Andra framstående män har haft sina genombrott i livet efter en politisk skandal, en uppslitande skilsmässa eller efter att ha återhämtat sig från en livshotande sjukdom. 
De flesta framgångsrika entreprenörerna i världen har gått i konkurs minst en gång, ofta flera gånger, innan de funnit sitt eget recept för framgång. Det finns säkert flera exempel på människor vars framgångsrika historier har varit en nästintill rak linje till framgång utan några större motgångar. Men jag upplever att dessa människor ofta har mindre att lära ut till oss andra om livets realiteter och att de dessutom är svårare att relatera till. 

Sen är det även upp till var och en att definiera sin egen syn på framgång, för vissa handlar det om att ha flera miljoner på banken, för andra är det att uppnå en fysisk prestation, medan andra strävar efter andlig upplysning. Andra personer i historien som Picasso fick inget större erkännande för sitt arbete förrän efter sin död, medan vissa är utdömda som kättare av sin samtid för att de inte arbetat i linje med sin tids rådande politiska eller religiösa paradigm. 

Jag ser mig själv som framgångsrik för att jag har upplevt extremt många bakslag, begått flera fatala misstag och ändå lever, och på det stora hela känner mig positiv till livet och fortsätter att utvecklas trots att jag ofta faller tillbaka på dåliga vanor. Oavsett om du strävar efter att skapa din drömfysik eller bygga ett framgångsrikt företag, kommer din väg till din definition av framgång troligtvis mer likna tänderna på en såg snarare än en rak linje till ditt mål. 

Om du accepterar detta är det lättare att se eventuella bakslag eller misstag som en naturlig del av din utveckling. Om du försöker att gå ned i vikt men en dag inte kan stå emot frestelsen och det slutar med att du en kväll frossar i snacks och läsk, kan du efteråt säga till dig själv ”jaha, ännu en sluttning, då är det dags att ta sig upp igen”. Viktigast av allt i dessa lägen är att försöka utvärdera varför du upplevde ett bakslag så att du kan förebygga detta inför framtiden. Men spelet är inte slut förrän du slutar andas. 

Många väljer istället att resignera efter sina personliga misstag, de misslyckas med att följa en diet och drar därför slutsatsen att ”jaha det kanske är meningen att jag ska vara överviktig och otränad” eller ”jag har inte lyckats skapa ett stabilt förhållande, det kanske är meningen att jag ska vara en evig ungkarl” och så vidare. Trots att jag i decennier har misslyckats med att leva upp till mina högt uppsatta ideal, trots att jag har flera moraliska misslyckanden, brutna löften, förhållanden, att jag tappat tron på mig själv och livet otaliga gånger, vägrar jag att resignera inför mina brister. När andra pekar på mitt förflutna och kallar mig en hycklare för att jag inte levt som jag lär, kommer jag fortsätta med att svara ”jag försöker i alla fall, och jag kommer aldrig att ge upp”. 

Om jag är en bättre version av mig själv imorgon än vad jag var igår kommer jag att se mig själv som framgångsrik, vad andra tycker om mig kan jag inte göra så mycket åt. Alla våra relationer är ändå bara ett lån, jag äger inte min partner, mina vänner eller mina barn, dom är med mig för att dom väljer att vara det, och jag är tacksam för varje dag jag får med dom. Om omvärlden dömer mig för faktiska eller påhittade oförrätter kan jag inte göra så mycket, jag kan bara svara inför mitt eget samvete och en dag kanske dömas av högre makter, de som styr idag har ändå inga moraliska mandat enligt mig. 

Jag tror inte på en dualistisk kosmologi som den kristna, där man delar upp världen i onda och dåliga människor, där några kommer till det eviga himmelriket medan andra hamnar i helvetet, vad skulle poängen vara med det? Jag anser att vi alla bär på både ljus och mörker inom oss och att vårt högsta andliga syfte är att fortsätta sträva mot en högre utveckling, mot gudomlighet och som Neale Donald Walsch uttrycker det ”att skapa vår egen nästa högsta version av oss själva” på vägen mot denna vision måste vi kontinuerligt förlåta oss själva, omkalibrera livet efter våra misstag och fortsätta kämpa, alternativet är att ge upp och att sluta leva, och återigen, vem tjänar på det?