Kategoriarkiv: Okategoriserade

Varje dag du lever är en seger!

Ur en aspekt borde de flesta av oss troligen göra mer för att förbättra våra liv och samhällen, vi borde träna mer, äta bättre och utbilda oss själva för att få bättre jobb och möjligheter. Ur en annan aspekt är det ett mirakel att fler inte bara ger upp utan fortsätter att kämpa sig igenom stora och små motgångar. 

Lättare att lyckas och att ge upp.

Vi lever i ett samhälle där möjligheter att ”lyckas” aldrig varit större. Genom internet kan vi nästan gratis hämta information om vad som helst, utbilda oss själva, starta bloggar, videokanaler och företag. Men vi lever även i en tid där det är lättare att ge upp än någonsin tidigare. Tack vare välfärdsstaten kan vi på gott och ont tillåta oss att leva destruktivt och när hälsan eller viljan tar slut finns det en samhällsapparat (även om den blivit alltmer urholkad) för att hålla oss levande och till viss del tillfredsställda .

I mitt liv har jag sett människor självdö genom att de slutat att ta hand om sig själva, de har fastnat i drogmissbruk, jag har sett människor jag älskar låta alkohol förstöra deras liv, fastna i övervikt för att vägen tillbaka känns alltför avlägsen. Andra människor har gett upp sina liv på grund av oförutsedda motgångar, ett sjukdomsbesked vars chanser att överleva verkar digra, avsked från ett jobb de investerat hela sin identitet i, eller ett brustet förhållande som leder till att de ger upp på kärleken och ibland på livet. 

Det är inte alls självklart att orka leva. 

Det är inte alls självklart att vi orkar leva och kämpa, världen är full av exempel på ondska som kan få oss att sluta tro på mänskligheten, livet är fullt av osäkerhet och faktorer vi inte kan påverka som obskyra sjukdomar och naturkatastrofer som kan förgöra allt vi byggt upp på ett ögonblick. Många människor hämtar trygghet från en religiös övertygelse som ger en kontext till deras liv och som utlovar rättvisa och lycka i nästa värld om vi inte finner den här. Men tron på en högre makt och mening är i vår del av världen få förunnat sedan Nietzsche utropade att ”Gud är död” och våra andliga inrättningar förvandlats till ett mausoleum över en svunnen tid.

Alla friheter vi har i västvärlden är den främsta aldrig anledningen till alla våra moderna innovationer och ekonomiska framgångar samt vår en gång så starka sociala trygghet. Men all denna frihet har kommit med ett högt pris i samband med att vi förkastat alla våra gamla institutioner som kyrkan, monarkin, nationell samhörighet samt ättegemenskapen. Våra kungligheter har ersatts med billiga substitut i form av kändisdyrkan, Tron på Jesus eller Oden har ersatts av en sekulär humanism som förkunnar alla människors lika värde (men inför vem?). Tribala gemenskaper har ersatts av samlingar kring fotbollslag och dylikt. Och den en gång så starka kärnfamiljen och gemenskapen i den lokala byn har ersatts av Facebook-grupper och andra sociala medier. 

Siddharta bortom palatset.

Vi kan här jämföra oss med tigrarna på Zoo som trots regelbundna utfodringar, veterinärvård och en trygg omgivning ofta blir deprimerade, apatiska och ofta till och med ovilliga att para sig för att föra sina gener vidare, mycket likt vårt eget alltmer sterila samhälle med en sjunkande naivitet. Likt Siddharta Gautama under sin uppväxt skyddades av sin far (kungen) från omvärldens bekymmer för att han skulle vilja stanna i palatset och en dag ta över sin faders roll. Lever vi i ett överförmyndarsamhälle som försöker att skydda oss från förgångna tiders spöken och dess förkämpar som vittnar om vikten av gemenskap, hierarkier och traditioner. Samt mot en omvärld som ännu inte köpt vårt moderna samhälles löften om evig lycka i konsumteriatet (för att låna ett uttryck av Alexander Bard). 

Våra moderna uppassare i media försöker ständigt påminna oss om hur lyckliga vi kommer att vara i en värld utan förtryckande könsroller, nationella olikheter, och inflytande från potentater med gudomligt ursprung. Men vad finns det att kämpa för i ett hypermaterialistiskt samhälle där tron på evig tillväxt och en jämn fördelning av resurser och makt är det enda budordet? Där den gamla världen utlovade evig frälsning för ett liv troget Gud, kungen och folket är vi istället utlovade ett liv som konsument intill döden. Där den gamla världen lyfte fram krigshjältar, religiösa martyrer och krigarkungar uppmanas vi istället att hylla ”fotbollshjältar” (smaka på det ordet), skådespelare (människor som lever på att låtsas vara någon annan) och människor som byter kön. 

Vi lever inte av cirkusar och bröd allena. 

Det jag vill säga med allt det här är att trots att vi ”har det så jävla bra” med tillgång till mat, husrum och en pletora av nöjen, tidsfördriv och subkulturer, är detta ingen garant för lycka. I ett samhälle vars gemensamma värderingar är att vi inte har några verkliga värderingar, istället för en genuin kultur erbjuds vi mångkultur, istället för stolthet över ett gemensamt förflutet erbjuds vi fenomen som gaypride. I ett sådant samhälle måste vi själva försöka skapa en värdig kontext för våra liv. Vi måste själva hitta ett högre syfte (och potentiellt högre makter) att kämpa för och leva efter. Vi måste själva hitta värdiga förebilder att låta oss inspireras av och så vidare. 

Det är min fulla övertygelse att de flesta människor inte kan leva fullkomliga liv av cirkusar och bröd allena, vi behöver gemenskaper som bygger på vilka vi är, vad vi har varit och vad vi kan bli. När vi gav upp den gamla världens värden kastade vi ut barnet med badvattnet, och många av de incitament som byggts upp genom årtusenden för att ge våra liv mål och mening. I en sådan värld är det inte konstigt att så många ger upp, blir deprimerade och drabbas av akut ångest för att något de inte riktigt kan sätta fingret på, ”känns oerhört fel”. I ett sådant samhälle är det otroligt att så många orkar kämpa sig till jobbet där de endast utgör utbytbara enheter i en slit och släng ekonomi. I en sådan värld är det otroligt att inte fler ger upp och inte orkar kämpa vidare. I en sådan värld är vi alla krigare i en jakt på mål och mening, och varje dag vi lever och inte ger upp är en seger! 

Annonser

​Manosfären kommer till Sverige

Äntligen kan jag avslöja det projekt jag och min vän Dan Forslund planerat och arbetat för i över ett år. Vi lanserar nu Maskulint.se, nordens första portal för personlig utveckling för män och hem för den nordiska delen av Manosfären*

Både jag och Dan har ägnat större delen av våra vuxna liv till att studera personlig utveckling. Genom en rad händelser kom vi båda på senare år att intressera oss specifikt för personlig utveckling för män, där litteraturen på engelska är rik, men på svenska i det närmaste obefintlig. Vi såg här ett stort tomrum att fylla, i världens kanske mest jämställda land är diskussionen om vad som är manligt i det närmaste tabu, eller i bästa fall snedvriden.

I samband med att vi som två normala killar bestämt oss för att sträva efter att bli bättre män ville vi bjuda in andra män på samma resa. Inom en snar framtid kommer vi även att lansera en sluten grupp för medlemmar, men tills vidare kan ni gå in och gilla oss på Facebook. Om du som läser detta är intresserad av att bidra med artiklar är det bara att höra av sig, vi är även tacksamma för konstruktiv kritik.

Utöver mig och Dan Forslund som driver sidan har vi även hjälp från David Eldenstierna som skapat sidans snygga design och som även kommer att bidra med artiklar i framtiden. Om ni uppskattar detta initiativ är vi tacksamma för om ni vill hjälpa oss att nå ut till fler genom att dela sidan på Facebook och andra sociala medier.

*https://en.m.wikipedia.org/wiki/Manosphere

Konsten att rädda en skitdag.

Oavsett ens intentioner verkar det som att vissa dagar är ämnade att gå åt helvete. Du vet när dagen inleds med att du slår i stortån i dörrlisten, och därefter går allting utför. Du spiller kaffe i knät, bussen är försenad, någon idiot tränger sig före i kön och så vidare. När jag skriver detta har jag inte bara upplevt en skitdag utan flera. Vissa dagar kanske är bortom räddning, men även om du inte kan vända en dag vars första halva består av idel misslyckanden och olyckor, kanske det går att försonas med dagen genom att göra något meningsfullt under dagens slut. 

Begrunda det som är bra i ditt liv. 

Ett sätt att minska bitterheten efter en skitdag, är att begrunda vad som faktiskt är bra i ens liv i övrigt. Utöver att jag just nu lider av sviterna efter en magoperation, samt en kraftig förkylning, är jag på det stora hela vid god vigör, och med en hyfsat bra fysisk status. Medan flertalet människor i världen kämpar sig igenom inbördeskrig, epidemier, svält, fattigdom med mera, känns de flesta av mina i-landsbekymmer särskilt obetydliga. 

Med tillgång till de bästa vänner en man kan ha, med en vacker och lycklig familj vid min sida, samt tillgång till kunskap och visdom som bara är ett par knapptryckningar bort via paddan jag skriver på just nu, finns det inte mycket mer av den fysiska världen jag kan önska. Åtminstone inte i relation till resten av mänskligheten. 

Lär dig av dagen och planera bättre till nästa dag. 

Ett annat sätt att försonas med en dag som gått mindre bra är att försöka lära sig av den. Många missöden i vardagslivet beror enligt min erfarenhet på stress orsakad av dålig planering. Kanske du kan ställa alarmklockan till en timme tidigare för kommande dag, för att slippa stressa på morgonen. Kanske du borde utgå ifrån att bussen kommer att bli försenad, och därför gå till busstationen tidigare med en bra bok eller podd som sällskap. 

Det bästa rådet jag vet för att undvika irritation under dagen, är att likt den romerska kejsaren Marcus Aurelius, utgå ifrån att alla du kommer möta under dagen är idioter. På så viss kommer du bli positivt överraskad av alla som visar sig vara vänliga och tillmötesgående, samtidigt som du är mentalt förberedd på dispyter med mer ”mentalt utmanande” personer som kan komma i din väg. 

Gör något bra för någon annan. 

Mitt sista tips för att ge en i övrigt dålig dag mer mening, är att göra något bra för någon annan. Hör av dig till en vän som kämpar med större problem än dig. Dels kan detta leda till att du får något bra tillbaka av din vän i framtiden, men det kan även vara bra för ens psyke att fokusera på någon annans problem som omväxling, och dels kan det ge dig ett bättre perspektiv på dina egna bekymmer. Eller så kan du dela med dig av vad du lärt dig från din skitdagar till någon annan, det var i alla fall syftet med det här inlägget. 

Vit som synden – varför det suger att vara en minoritet

Filmen ”the white mans burden” (med den svenska titeln ”vit som synden” från 1995) med John Travolta i huvudrollen, utspelar sig i en alternativ dystopisk nutid där man vänt på den kända historien. Där vita människor är en förtryckt minoritet och ättlingar till vita slavar under det svarta majoritetsstyret. Syftet med filmen är för det första att skapa mer förståelse bland vita om hur det är att leva som en svart minoritet i ett land med en vit majoritetsbefolkning. Och för det andra för att skapa skuldkänslor bland vita för hur dom historiskt sett ska ha behandlat svarta människor i Amerika. 

Att slippa skämmas över sitt ursprung.

I filmen spelar John Travolta en fattig vit fader som kämpar för att ge sin son en trygg uppväxt och dessutom för att han inte ska skämmas över att vara vit. I en särskilt gripande scen tar fadern med sig sin son till en leksaksaffär. I affären är alla dockor (utom en) svarta. Pappan försöker förgäves att få sin son att välja den vita dockan, men sonen insisterar ändå på en av de svarta dockorna (till sin faders stora besvikelse). 

Vidare i filmen behandlas de vita med fördomar från media, polisen och den svarta allmänheten. På tv-kanalerna är nästan alla skådespelare och tv-reportrar svarta vilket ökar känslan av utanförskap. Huvudbudskapet i filmen är oundvikligt – rasism är dåligt och det suger att vara en etnisk minoritet. 

Varför det suger att vara en minoritet.

När filmen släpptes för över tjugo år sedan tjänade den som en påminnelse för vita om varför vi måste vara mer förstående gentemot etniska minoriteter i våra samhällen – för att det är jobbigt att vara i minoritet. Sedan dess har det pågått en enorm demografisk förskjutning, inte bara i Amerika, utan i nästan alla europeisk-grundade länder. Där vita europeiska människor successivt minskar i antal samtidigt som vi byts ut mot en icke-vit invandrad befolkning. Idag kan samma film tjäna som en påminnelse om varför det suger att vara en minoritet i sitt eget land och varför vi alla borde vilja undvika att bli minoriteter i våra egna länder. 

När fiktion blev verklighet. 

Det fiktiva scenario filmen försökte ta upp har nu blivit en historisk verklighet i kommuner, städer och snart i hela länder runt om i Europa. Allt under förevändningen att vi måste visa tolerans gentemot människor från främmande icke-europeiska länder. Tolerans till och med i den utsträckning att vi själva riskerar att förlora vårt kulturella arv och upphöra att existera som enskilda folk. Det har gått ifrån ”var inte hatisk mot människor med en annan hudfärg” till ”hata dig själv och var positiv till allt som åsidosätter din egen grupps intressen”. 

Hur är livet som en vit minoritet? 

Den som är nyfiken på hur livet som vit minoritet är under icke-europeisk makt behöver dock inte se filmen i fråga. Det räcker med att studera de svarta morernas imperialism i Europa och slaveriet av vita människor under det Ottomanska imperiet, som var den största och mest omfattande slavhandeln genom världshistorien (men som det av någon anledning inte görs några filmer om). Eller så kan du googla efter den pågående etniska rensningen av vita farmare i Sydafrika som det knappt skrivs ett ord om i de vänsterdominerade medierna i Sverige eller i resten av västvärlden. Eller varför inte fråga de vita som redan lever som minoriteter i förorter runt om i Europa. 

Lärdomar. 

Från filmer som denna, och genom att lyssna på etniska minoriteter i våra länder, och på folkgrupper som inte har ett eget hemland, kan vi lära oss mycket. Två av dessa lärdomar är; det är bättre att ha ett eget hemland än att leva som en minoritet i någon annans land. För det andra, känslan av etnisk tillhörighet och sammanhållning har en stor betydelse och bör inte förringas. 

Varför jag väljer att tro. 

Ett citat som ofta tillskrivs Einstein men som ingen verkar veta ursprunget till, lyder som följande ”det finns två sätt att se världen, som om att allting är ett mirakel, eller att ingenting är ett mirakel”. För att förtydliga vad jag läser in i dessa två synsätt. Det första är att det finns en högre mening med universum och jordens beskaffenhet, skapelsen är ingen slump och våra korta liv på jorden är inte slutet för vår existens, det finns en högre transcendent verklighet som vi är en del av. 

Det andra synsättet innebär förenklat att universum existerar av en slump, ingenting har en högre mening bortom oss själva och det liv vi lever här på jorden är allt vi har att hoppas på. Jag har personligen skiftat ett par gånger mellan dessa två synsätt, men efter många års övervägande har jag beslutat mig för att jag måste tillhöra den förstnämnda kategorin.

Att tro är ett val, det jag argumenterar för här är inte att jag har rätt, vad som är objektivt rätt i detta är det troligtvis ingen som verkligen vet. Jag argumenterar inte heller för en specifik religiös denomination utan detta kan lika gärna appliceras på en agnostisk inställning. Jag har inte heller något behov av att övertyga någon annan om min inställning, däremot vill jag redogöra för varför jag väljer att tro det jag tror på, jag utgår från tre ståndpunkter. 

För att det är möjligt. 

Tanken på att universum och jorden med allt dess liv skulle existera av en slump som resultatet av en explosion för flera miljarder år sedan som vi inte vet vad den beror på, är troligtvis lika sannolik som om att allt vi känner till skulle vara resultatet av en högre intelligens eller medvetenhet som har ett eller flera specifika syften med sin skapelse. 

Många nyandliga och religiösa debattörer liksom ateister tycker om att hänvisa till olika kvanfysikers rön som bevis för sina föreställningar. Jag kan dock alldeles för lite om kvantfysik för att åberopa denna vetenskap, jag nöjer mig dock med vetskapen om att ingen forskare heller har lyckats motbevisa existensen av en högre verklighet och att många framstående forskare även står på de troendes sida. 

Eftersom vetskapen inte har några definitiva svar om vår verklighets beskaffenhet känns det lika rimligt att välja ett synsätt som ett annat. Eftersom jag personligen finner de troendes synsätt som mer hoppingivande och meningsfullt väljer jag det som mitt utgångsläge. 

För att bejaka mysteriet. 

Även den mest inbitna vetenskapsmannen måste erkänna att desto mer vi lär oss om verklighetens beskaffenhet väcker detta bara ännu fler frågor om vad som är vad och så vidare. Oavsett hur vi ställer oss till andlighet och religion måste vi förhålla oss till livets mysterier på något sätt. Att se på livet genom en mytologisk, andlig eller religiös lins erbjuder inte bara flera alternativa förklaringsmodeller till livets mysterier, de erbjuder ett kosmologiskt ramverk och metoder för interagera med dessa som meditation, bön och andra andliga tekniker. 

För att det känns bra och motiverande. 

När jag levde några år i Brescia i norra Italien, upplevde jag livet i en stad där varje gatuhörn andades av historia,  kultur och andlighet, detta beror mest på stadens katolska arv. Människorna i staden tog för det mesta prästerskapet, kyrkorna och traditionerna på stort allvar, detta skapade en stark känsla av vördnad och respekt för deras anor och arv, till och med för en straniero (främling) som mig själv. Jag har känt samma vördnad under flera hedniska blot som jag deltagit i hemma i Sverige och även i ett buddhistiskt tempel, men jag har aldrig upplevt samma känsla i ett profant sammanhang.

Jag väljer att tro på ett liv med mirakler, ett liv av transcendens, vördnad och oändliga möjligheter. Jag väljer att tro på ett liv efter detta och att det kommer spegla våra handlingar och val i detta liv. Exakt vad jag tror på och hur det speglar sig i mitt förhållande till olika religioner har jag tidigare skrivit om i följande inlägg. 

Tankar om andlighet och vår religion.

Lärdomar från Oden, Jesus och Siddharta.

Fokus i skrivande och sociala medier 

Som jag skrivit tidigare här på bloggen kommer mitt tema för det här året vara på fokus, detta innebär även ett mer fokuserat skrivande och bruk av sociala medier. Just nu är min viktigaste blogg levafett.se där jag skriver i snitt en artikel i veckan om träning, hälsa och mindset. Någon gång i början av året kommer jag främst skriva för ett nytt projekt där flera skribenter ingår, men levafett kommer att fortsätta uppdateras med samma frekvens.

I övrigt kommer mitt skrivande handla stambyggande, andlighet och personlig utveckling ur ett maskulint perspektiv, detta kommer jag publicera på ursusalfa.com samt min engelska blogg robert-almgren.com, denna blogg riktar sig dock främst till min närmsta krets som utgörs av män med samma bevekelsegrunder som mig själv. På dessa bloggar kommer jag publicera det mesta på engelska för att knyta an till andra stammar med liknande visioner i Europa och runt världen.

På Facebook har jag skapat ett nytt huvudkonto för min närmsta familj, bröder och kompanjoner, det andra kontot kommer jag enbart använda för marknadsföring. På min fb-sida som jag bytt namn på till Ernst Teachings kommer jag publicera live-sändningar och länkar till mina viktigaste artiklar med mera. Kort sammanfattat:

Bloggar: http://www.levafett.com  www.ursusalfa.com http://www.robert-almgren.com.

Facebook: Ernst Teachings

Är du aktiv eller re-aktiv?

Min gode vän och samarbetspartner Dan Forslund (entreprenör, skribent och effektivitetscoach) noterade för några dagar sedan att jag hade skrivit flera arga politiska kommentarer på Facebook på sistone, och undrade därför om jag mådde bra. Anledningen till denna fråga är en insikt som vi båda delar att när man ägnar mer tid åt att klaga och kritisera, än att skapa och utvecklas, beror det ofta på att man på ett medvetet eller undermedvetet plan försöker fly ifrån sin egen verklighet eller från ansvar för att istället bara reagera på sin omgivning. 

I det här läget hade jag faktiskt mått väldigt dåligt, dels på grund av problem med ett magmunsbråck, och dels för att min familj fick tillökning för fem veckor sedan – vilket är en oerhörd lycka, men ibland även påfrestande för alla inblandade. 

En av mina favoritkaraktärer inom den ”mörka delen” av självhjälpsindustrin – Tyler Durden (a.k.a Owen Cook) lade nyligen upp en video tillsammans med sin protege Julian Blanc på rsdnation, där de talar om att leva medvetet utifrån sina egna ramar eller ständigt agera efter vad andra gör och säger. Jag kallar detta att leva aktivt eller re-aktivt. 

De flesta människor i vårt samhälle lever utifrån vad omgivningen har format dem till att tycka och tänka, de köper Coca Cola för att det dricker alla deras vänner, det syns på tv, och så har vi alltid gjort. Om människor skulle välja vilken dryck de inmundigar utifrån egen efterforskning, om vad som är nyttigast, hur mycket det kostar och så vidare, skulle de flesta människor idag troligtvis främst konsumera rent vatten från kranen och därefter sådant som örtteer eller råsaft. 

På samma sätt väljer de flesta människor vilket fotbollslag de ska hålla på, vilket parti de ska rösta på och vilken diet de ska följa utifrån vad majoriteten omkring dem har sagt att man ska göra. I Sverige har samtliga svenska (Bonnier-ägda) medier beskrivit Donald Trump som en galen sexförbrytare som vill starta krig med hela världen och som hatar muslimer. 

Om man köper den bilden av mannen som nu är ledare för världens mäktigaste nation, måste man därför utgå  ifrån att åtminstone hälften av Amerikas befolkning är lika hemska som Donald Trump, eller bara lurade av honom. Men om man som svensk vågar gå emot hela vår mediakår, vågar tänka efter själv och göra lite efterforskningar utifrån vad Donald Trump faktiskt sagt under sin valkampanj, framkommer en betydligt mer nyanserad bild, kanske är det till och med vi svenskar som är lurade av Bonnier-media? 

Men oavsett vilken sida du väljer, vi som hatar Trump eller vi som älskar Trump, om du enbart lever utifrån vad som triggar dig i mainstream-media, om allt du gör är en reaktion utifrån vad andra skriver eller säger på Facebook, i teve eller annorstädes, lever du verkligen ditt eget liv? 

Det mest effektiva sättet att välja vad du ska äta, vad du ska rösta på eller vilken religion du ska följa, borde utgå ifrån att du utifrån ett så pass objektivt synsätt som möjligt, går igenom de olika för och nackdelar som finns med varje alternativ, samt att du regelbundet är redo att ”revidera” dina uppfattningar i ljuset av nya fakta och erfarenheter. När du istället blir ”triggad” av någon som skriver något på Facebook ,och reflexmässigt svarar med en spydig kommentar varefter du blockerar personen ifråga, är risken stor att du hamnat i en rigid tankekonstruktion som blivit ett sorts mentalt elstängsel.

Den som ständigt lever efter mentala triggers och som aldrig begrundar varför de gör, säger eller tycker något är en sorts kollektivistisk Zombie. Som Sokrates sa, jag parafraserar ”ett ogranskat liv är inte värt att leva”. Jag ska härmed försöka att vara lite mindre reaktiv hädanefter (även om bakslag är nästintill oundvikliga) och försöka ägna mig mer åt det jag faktiskt har kontroll över, mina egna tankar, val och handlingar. Väl mött!