Kategoriarkiv: Personlig utveckling

Konsten att rädda en skitdag.

Oavsett ens intentioner verkar det som att vissa dagar är ämnade att gå åt helvete. Du vet när dagen inleds med att du slår i stortån i dörrlisten, och därefter går allting utför. Du spiller kaffe i knät, bussen är försenad, någon idiot tränger sig före i kön och så vidare. När jag skriver detta har jag inte bara upplevt en skitdag utan flera. Vissa dagar kanske är bortom räddning, men även om du inte kan vända en dag vars första halva består av idel misslyckanden och olyckor, kanske det går att försonas med dagen genom att göra något meningsfullt under dagens slut. 

Begrunda det som är bra i ditt liv. 

Ett sätt att minska bitterheten efter en skitdag, är att begrunda vad som faktiskt är bra i ens liv i övrigt. Utöver att jag just nu lider av sviterna efter en magoperation, samt en kraftig förkylning, är jag på det stora hela vid god vigör, och med en hyfsat bra fysisk status. Medan flertalet människor i världen kämpar sig igenom inbördeskrig, epidemier, svält, fattigdom med mera, känns de flesta av mina i-landsbekymmer särskilt obetydliga. 

Med tillgång till de bästa vänner en man kan ha, med en vacker och lycklig familj vid min sida, samt tillgång till kunskap och visdom som bara är ett par knapptryckningar bort via paddan jag skriver på just nu, finns det inte mycket mer av den fysiska världen jag kan önska. Åtminstone inte i relation till resten av mänskligheten. 

Lär dig av dagen och planera bättre till nästa dag. 

Ett annat sätt att försonas med en dag som gått mindre bra är att försöka lära sig av den. Många missöden i vardagslivet beror enligt min erfarenhet på stress orsakad av dålig planering. Kanske du kan ställa alarmklockan till en timme tidigare för kommande dag, för att slippa stressa på morgonen. Kanske du borde utgå ifrån att bussen kommer att bli försenad, och därför gå till busstationen tidigare med en bra bok eller podd som sällskap. 

Det bästa rådet jag vet för att undvika irritation under dagen, är att likt den romerska kejsaren Marcus Aurelius, utgå ifrån att alla du kommer möta under dagen är idioter. På så viss kommer du bli positivt överraskad av alla som visar sig vara vänliga och tillmötesgående, samtidigt som du är mentalt förberedd på dispyter med mer ”mentalt utmanande” personer som kan komma i din väg. 

Gör något bra för någon annan. 

Mitt sista tips för att ge en i övrigt dålig dag mer mening, är att göra något bra för någon annan. Hör av dig till en vän som kämpar med större problem än dig. Dels kan detta leda till att du får något bra tillbaka av din vän i framtiden, men det kan även vara bra för ens psyke att fokusera på någon annans problem som omväxling, och dels kan det ge dig ett bättre perspektiv på dina egna bekymmer. Eller så kan du dela med dig av vad du lärt dig från din skitdagar till någon annan, det var i alla fall syftet med det här inlägget. 

Annonser

Varför jag väljer att tro. 

Ett citat som ofta tillskrivs Einstein men som ingen verkar veta ursprunget till, lyder som följande ”det finns två sätt att se världen, som om att allting är ett mirakel, eller att ingenting är ett mirakel”. För att förtydliga vad jag läser in i dessa två synsätt. Det första är att det finns en högre mening med universum och jordens beskaffenhet, skapelsen är ingen slump och våra korta liv på jorden är inte slutet för vår existens, det finns en högre transcendent verklighet som vi är en del av. 

Det andra synsättet innebär förenklat att universum existerar av en slump, ingenting har en högre mening bortom oss själva och det liv vi lever här på jorden är allt vi har att hoppas på. Jag har personligen skiftat ett par gånger mellan dessa två synsätt, men efter många års övervägande har jag beslutat mig för att jag måste tillhöra den förstnämnda kategorin.

Att tro är ett val, det jag argumenterar för här är inte att jag har rätt, vad som är objektivt rätt i detta är det troligtvis ingen som verkligen vet. Jag argumenterar inte heller för en specifik religiös denomination utan detta kan lika gärna appliceras på en agnostisk inställning. Jag har inte heller något behov av att övertyga någon annan om min inställning, däremot vill jag redogöra för varför jag väljer att tro det jag tror på, jag utgår från tre ståndpunkter. 

För att det är möjligt. 

Tanken på att universum och jorden med allt dess liv skulle existera av en slump som resultatet av en explosion för flera miljarder år sedan som vi inte vet vad den beror på, är troligtvis lika sannolik som om att allt vi känner till skulle vara resultatet av en högre intelligens eller medvetenhet som har ett eller flera specifika syften med sin skapelse. 

Många nyandliga och religiösa debattörer liksom ateister tycker om att hänvisa till olika kvanfysikers rön som bevis för sina föreställningar. Jag kan dock alldeles för lite om kvantfysik för att åberopa denna vetenskap, jag nöjer mig dock med vetskapen om att ingen forskare heller har lyckats motbevisa existensen av en högre verklighet och att många framstående forskare även står på de troendes sida. 

Eftersom vetskapen inte har några definitiva svar om vår verklighets beskaffenhet känns det lika rimligt att välja ett synsätt som ett annat. Eftersom jag personligen finner de troendes synsätt som mer hoppingivande och meningsfullt väljer jag det som mitt utgångsläge. 

För att bejaka mysteriet. 

Även den mest inbitna vetenskapsmannen måste erkänna att desto mer vi lär oss om verklighetens beskaffenhet väcker detta bara ännu fler frågor om vad som är vad och så vidare. Oavsett hur vi ställer oss till andlighet och religion måste vi förhålla oss till livets mysterier på något sätt. Att se på livet genom en mytologisk, andlig eller religiös lins erbjuder inte bara flera alternativa förklaringsmodeller till livets mysterier, de erbjuder ett kosmologiskt ramverk och metoder för interagera med dessa som meditation, bön och andra andliga tekniker. 

För att det känns bra och motiverande. 

När jag levde några år i Brescia i norra Italien, upplevde jag livet i en stad där varje gatuhörn andades av historia,  kultur och andlighet, detta beror mest på stadens katolska arv. Människorna i staden tog för det mesta prästerskapet, kyrkorna och traditionerna på stort allvar, detta skapade en stark känsla av vördnad och respekt för deras anor och arv, till och med för en straniero (främling) som mig själv. Jag har känt samma vördnad under flera hedniska blot som jag deltagit i hemma i Sverige och även i ett buddhistiskt tempel, men jag har aldrig upplevt samma känsla i ett profant sammanhang.

Jag väljer att tro på ett liv med mirakler, ett liv av transcendens, vördnad och oändliga möjligheter. Jag väljer att tro på ett liv efter detta och att det kommer spegla våra handlingar och val i detta liv. Exakt vad jag tror på och hur det speglar sig i mitt förhållande till olika religioner har jag tidigare skrivit om i följande inlägg. 

Tankar om andlighet och vår religion.

Lärdomar från Oden, Jesus och Siddharta.

Livet är ingen jävla repetition! 

Många människor verkar leva som om att de likt katter har nio liv, som om att de kommer att få fler chanser att leva det liv de alltid velat; ett liv för att ta tag i hälsan, ett liv för att uttrycka vad de tror på, ett liv för att skapa en karriär de drömmer om och så vidare. 

Jag är öppen för idén om att vårt medvetande överlever döden, jag är öppen för att vi kan hamna i Valhall, himlen eller helvetet eller reinkarneras till en snigel eller någon annan livsform efter detta liv. Men det mitt logiska sinne säger mig är att – this is it! Vi får bara en chans att leva, en chans att vara ung, en chans att vara medelålders, en del av oss får inte ens en chans att bli riktigt gammal. Den här dagen kommer aldrig tillbaka, du får bara en chans idag att göra något du älskar, något annorlunda, något bra för någon annan, eller att hålla om den du älskar mest. 

Tanken på att jag kommer att dö en dag, som blivit mer verklig efter att jag förlorat flera närstående de senaste åren, och att jag inte kan hindra det på något sätt, det skrämmer mig och har gett mig en kraftig livsångest att hantera. Det positiva med denna insikt är att den låter mig strunta i oväsentligheter och skitsnack. Jag kan inte leva en enda dag till i ett rollspel för att passa in i någon annans bild av mig och världen, jag måste vara sann mot mig själv, framförallt för min egen skull, men även för mina närstående.

Jag vill inte arbeta en minut mer än jag måste för att kunna hålla på med det jag verkligen brinner för, detta har fått mig att omfamna en minimalistisk och spartansk livsstil. Jag vill kunna njuta av god mat och drycker, men inte på en överdriven bekostnad av min livslängd. Om jag kan skippa ett fortsatt liv med fyllor, skräpmat och godis och därmed få leva ett par årtionden till, då gör jag hellre det, även om det aldrig finns några garantier för ett långt liv. Jag bryr mig inte heller särskilt mycket om prylar eller resor till semesterparadis, bara till den grad att det gläder dem jag bryr mig om, men för egen del kan jag vara utan. 

Jag har inte heller tid för att gå runt och vara förbannad, även om samhället jag lever i prövar mig på denna front varje dag. Jag vill göra det jag kan för att skapa en positiv förändring i min lilla del av världen. Detta utan att offra mitt familjeliv och utan att bli en martyr, men jag är medveten om att även denna ambition inte lämnar några garantier, eftersom oskyldiga människor varje dag offras på den politiska korrekthetens altare. Jag är ingen kamikaze-pilot, men jag tänker inte heller leva mitt liv i rädsla för att väcka överhetens vrede, kejsaren är naken och jag tänker inte gå miste om chansen att peka finger åt några av vår tids mest uppenbara lögner, oavsett om jag riskerar mitt rykte och frihet. 

Jag vill inte vara långsint, speciellt inte mot familjemedlemmar och nära vänner, jag har lärt mig av erfarenhet att man alltid ångrar en förlorad chans att sluta fred med dem man innerst inne älskar. Jag tänker klä mig som jag vill, jag kommer att säga vad jag tycker, jag kommer att umgås med dem jag tycker om. Viktigast av allt är att jag vill utnyttja min fulla kapacitet. På gymmet vill jag skapa en så bra fysik som bara är möjlig. Med skrivandet vill jag nå ut till så många som möjligt, få människor att tänka, utvecklas och förändras. Och i mina personliga relationer vill jag vara den bästa man, fader, bror och vän som jag någonsin kan bli. 

När jag dör hoppas jag att min då stora familj och massor av vänner kommer att flockas vid min grav för att gråta, minnas och tacka mig för mina bidrag till världen, inte för att jag försökte göra alla tillfreds, utan för att jag vågade vara mig själv, gå hela vägen och leva mitt liv fullt ut!

Dö inte med en sång i ditt hjärta!

Många människor anser att vår kultur idag har blivit alltför narcissistisk, och att alltför många via sociala medier blåser upp sig själva och sina förehavanden, vilket bidrar till att klottra ned nätet med dåligt underbyggda åsikter, undermålig musik och konst med mera. Det ligger nog mycket i det, men personligen finner jag mer av vad jag anser vara korkade åsikter och undermålig kultur i mainstream-media än vad jag finner i mitt Facebook-flöde. I slutändan är det ändå upp till oss själva till vad eller vilka vi vill ge vår uppmärksamhet. Om du inte gillar vad jag skriver behöver du inte följa mig eller vara min vän på Facebook, och jag behöver inte läsa vad jag anser vara slasktidningar, som Expressen eller Aftonbladet. 

Personligen är jag oerhört tacksam över alla de intressanta röster jag funnit på nätet som inte har någon plattform i dagstidningar eller på tv, vissa av dessa har även utvecklats till nära bekantskaper och djup vänskap. Det kräver även mer mod att uttrycka sig själv på nätet än att inte göra det, i samma sekund du publicerar ett blogginlägg, en text på Facebook och Twitter eller en bild på Instagram, öppnar du dig för allmänhetens kritik och ogillande. Jag har märkt på nätet att de flesta som ägnar mycket tid åt att kritisera vad andra skriver eller producerar oftast är dem som inte skapar något själva, detta är kanske en kombination av avundsjuka och för mycket fritid? Samtidigt har jag lagt märke till att det oftast är dem som är mest tillfreds med sig själva som är mer benägna till att glädjas över andra människors arbete och framgångar. 

Många säger åt dem som väljer att uttrycka sig på sociala medier med argument som ”vem är du att skriva om detta? Du är ingen auktoritet”, eller ”vem är du att publicera en bild på dig själv från gymmet? Du är ingen kroppsbyggare” och så vidare. Jag skulle vilja vända på denna frågeställning, om du anser att du har något att erbjuda världen, vem är du att inte ge uttryck för det? Du lever bara en gång och har därmed bara detta liv på dig att ge uttryck för den du är, kanske kommer många att uppskatta dig för det, eller så kommer du mest väcka irritation, men det finns bara ett sätt att ta reda på det, och som talesättet säger ”haters gonna hate” det är inget att bry sig om. 

I boken ”Samtal med Gud” av Neale Donald Walsch svarar Gud på frågan om vad som är meningen med livet ”meningen med ditt liv är att ge uttryck för din nästa största möjliga version av dig själv, för varje dag du lever”, och för att citera en annan favoritförfattare: dö inte med en sång i ditt hjärta – Wayne Dyer 

Krigargenen och guden Pan 

Forskaren David Goldman som är chef för forskning i mänsklig neurogenetik vid National Institute Of Health har gett en gen vid namn COMT-genen beteckningen warrior-worrier-genen. Det finns alltså två varianter av denna gen, krigarversionen och den bekymrade ångestversionen. De flesta människor har ett mellanläge mellan dessa två lägen och ca 25% har antingen den utpräglade krigar- eller ångestversionen av denna gen.

För de som har krigarvarianten av denna gen är det lättare att navigera genom livet utan stress och oro, vilket givetvis är en fördel i vårt moderna samhälle där vi lever i relativ trygghet. Men under större delen av vår existens har dem med ångestversionen av denna gen haft en fördel då deras naturliga läggning för försiktighet lett till bättre val av föda, undvika dödliga konflikter och genom att vara mer beräknande i krigssituationer, medan krigarvarianten oftare dog på grund av för högt risktagande.

Beteckningen panikångest är dock relativt ny rent historiskt och skiljer sig från generell ångest i och med att den avser mer överdrivna och panikartade reaktioner. Men namnet i sig knyter an till något betydligt äldre. De gamla grekerna trodde på en bråkig gud vid namn Pan som rådde över naturen och härskade bland herdarna. Han bodde mest i grottor och buskage, han var ful och kortväxt med korta getlika ben. Om förbipasserande råkade väcka honom gav han ifrån sig ett skrik som enligt myterna frös blodet till is och väckte de döda.

Det hedniska prästerskapet bland de gamla grekerna tillbad ibland guden Pan för att skapa ångest bland fiendernas arméer, enligt myterna var det så grekerna lyckades besegra de persiska arméerna vid slaget om Marathon omkring 490 f.Kr. Och även när titanerna angrep Olympen enligt myterna, var det guden Pan som avgjorde striden till fördel för de andra gudarna. Det är från denna skräckinjagande gud det passande ordet panikångest kommer ifrån.

Vad jag ville komma till med denna utläggning är; att vara bekymrad är i sig inget direkt handikapp utan kan till och med vara en evolutionär fördel. Men när ångesten blir förlamande och hindrar oss i vårt dagliga liv, då står vi inte bara inför ett dilemma som rör vårt mående utan en inneboende fiende vars existens är lika svårfångad och illusorisk som guden Pan.

På samma sätt som de gamla gudarnas makt var beroende av människornas tro på dem, upprätthålls ångestens makt genom tron på våra rädslor, oavsett om de är befogade eller inte. Hur slutar vi vara rädda? Vi måste sluta tro på det som skrämmer oss, men hur gör man det? Vi måste lita till det som ger oss styrka och hopp, och aldrig sluta ifrågasätta det som gör oss rädda, det är så vi vinner i kampen om vårt inre.

Håll flamman vid liv – hedra de döda!

Jag talade nyligen med en god vän och mentor vid namn Germanicus, om sorgen över min mor som gick bort för snart tre år sedan, och som nu åter gör sig påmind när Mors dag närmar sig. Herr Germanicus som själv förlorat sin mor för flera år sedan sa detta till mig; det bästa sättet att hantera sorgen över dem man älskat och förlorat, är att hålla det vid liv som de själva levde för. Detta påminner mig om ett citat av Gustav Mahler som lyder ”tradition handlar inte om att dyrka aska utan om att bevara elden”.

När min mors eld lyste som starkast brann hon för tre saker; familj, skönhet och försoning. Min mor var den som höll min familj samman, även när vi inte drog jämnt. När hon gick bort kändes det som att jag förlorade hela min familj. Min mamma älskade skönhet – vackra konstverk, natur, andlighet och musik, från det traditionella och det klassiska till det mer folkliga. Men samtidigt som hon brann för högkultur och skönhet avskydde hon mobbare och översittare, hon trodde på att ge alla en chans och att man ska ta hand om de mindre lyckligt lottade i samhället.

När jag skriver detta är det bara några dagar kvar till min fyra månader gamla sons dop, och med hans ankomst har jag vunnit en ny familj tillsammans med min blivande fästmö. Och trots att min mor rent fysiskt inte finns kvar längre, kommer jag se till att hon blir en del av den familjen genom att hålla hennes eld vid liv och föra den, tillsammans med hennes minne, vidare till mina barn. Jag kommer att spela de visor för dem av Evert Taube och Mats Paulsson som min mamma älskade. Jag kommer att ta med dem till de lundar, sjöar och skogsbryn som min mor tog med mig till i min barndom, när vi plockade svamp i Tyresta nationalpark. Och jag kommer att visa dem våra svenska slott och gamla kyrkor som min mamma tyckte så mycket om. 

Jag kommer i min mors anda, försöka att vara det kit i min familj, som min mor en gång var. Jag kommer att försöka vara förlåtande mot mig själv och dem jag älskar, men utan att låta mig bli trampad på (där hade min mor vissa brister). Och jag hoppas att kunna vara en lika bra förälder som min mamma alltid var för mig, genom att alltid finnas där för mina barn när dom behöver mig. Närhelst jag får ett bra råd försöker jag föra dem vidare vilket är syftet med den här artikeln, och jag tackar min gode vän Germanicus för hans ord. 

Minns de som gått bort och håll deras låga brinnande i ditt dagliga liv! 

Sågtandad personlig utveckling – mitt livsmål!

Alla människor upplever bakslag, motgångar och begår misstag i varierande grad. Några av de mest framgångsrika människorna jag ser upp till och beundrar har upplevt vad vi med västerländska mått skulle kalla extrema motgångar. Den kanske störste andlige läraren i vår tid, Eckhart Tolle, var i flera år hemlös, likaså författaren till de enormt framgångsrika ”Samtal med Gud böckerna” Neale Donald Walsch. Andra framstående män har haft sina genombrott i livet efter en politisk skandal, en uppslitande skilsmässa eller efter att ha återhämtat sig från en livshotande sjukdom. 
De flesta framgångsrika entreprenörerna i världen har gått i konkurs minst en gång, ofta flera gånger, innan de funnit sitt eget recept för framgång. Det finns säkert flera exempel på människor vars framgångsrika historier har varit en nästintill rak linje till framgång utan några större motgångar. Men jag upplever att dessa människor ofta har mindre att lära ut till oss andra om livets realiteter och att de dessutom är svårare att relatera till. 

Sen är det även upp till var och en att definiera sin egen syn på framgång, för vissa handlar det om att ha flera miljoner på banken, för andra är det att uppnå en fysisk prestation, medan andra strävar efter andlig upplysning. Andra personer i historien som Picasso fick inget större erkännande för sitt arbete förrän efter sin död, medan vissa är utdömda som kättare av sin samtid för att de inte arbetat i linje med sin tids rådande politiska eller religiösa paradigm. 

Jag ser mig själv som framgångsrik för att jag har upplevt extremt många bakslag, begått flera fatala misstag och ändå lever, och på det stora hela känner mig positiv till livet och fortsätter att utvecklas trots att jag ofta faller tillbaka på dåliga vanor. Oavsett om du strävar efter att skapa din drömfysik eller bygga ett framgångsrikt företag, kommer din väg till din definition av framgång troligtvis mer likna tänderna på en såg snarare än en rak linje till ditt mål. 

Om du accepterar detta är det lättare att se eventuella bakslag eller misstag som en naturlig del av din utveckling. Om du försöker att gå ned i vikt men en dag inte kan stå emot frestelsen och det slutar med att du en kväll frossar i snacks och läsk, kan du efteråt säga till dig själv ”jaha, ännu en sluttning, då är det dags att ta sig upp igen”. Viktigast av allt i dessa lägen är att försöka utvärdera varför du upplevde ett bakslag så att du kan förebygga detta inför framtiden. Men spelet är inte slut förrän du slutar andas. 

Många väljer istället att resignera efter sina personliga misstag, de misslyckas med att följa en diet och drar därför slutsatsen att ”jaha det kanske är meningen att jag ska vara överviktig och otränad” eller ”jag har inte lyckats skapa ett stabilt förhållande, det kanske är meningen att jag ska vara en evig ungkarl” och så vidare. Trots att jag i decennier har misslyckats med att leva upp till mina högt uppsatta ideal, trots att jag har flera moraliska misslyckanden, brutna löften, förhållanden, att jag tappat tron på mig själv och livet otaliga gånger, vägrar jag att resignera inför mina brister. När andra pekar på mitt förflutna och kallar mig en hycklare för att jag inte levt som jag lär, kommer jag fortsätta med att svara ”jag försöker i alla fall, och jag kommer aldrig att ge upp”. 

Om jag är en bättre version av mig själv imorgon än vad jag var igår kommer jag att se mig själv som framgångsrik, vad andra tycker om mig kan jag inte göra så mycket åt. Alla våra relationer är ändå bara ett lån, jag äger inte min partner, mina vänner eller mina barn, dom är med mig för att dom väljer att vara det, och jag är tacksam för varje dag jag får med dom. Om omvärlden dömer mig för faktiska eller påhittade oförrätter kan jag inte göra så mycket, jag kan bara svara inför mitt eget samvete och en dag kanske dömas av högre makter, de som styr idag har ändå inga moraliska mandat enligt mig. 

Jag tror inte på en dualistisk kosmologi som den kristna, där man delar upp världen i onda och dåliga människor, där några kommer till det eviga himmelriket medan andra hamnar i helvetet, vad skulle poängen vara med det? Jag anser att vi alla bär på både ljus och mörker inom oss och att vårt högsta andliga syfte är att fortsätta sträva mot en högre utveckling, mot gudomlighet och som Neale Donald Walsch uttrycker det ”att skapa vår egen nästa högsta version av oss själva” på vägen mot denna vision måste vi kontinuerligt förlåta oss själva, omkalibrera livet efter våra misstag och fortsätta kämpa, alternativet är att ge upp och att sluta leva, och återigen, vem tjänar på det?