Sågtandad personlig utveckling – mitt livsmål!

Alla människor upplever bakslag, motgångar och begår misstag i varierande grad. Några av de mest framgångsrika människorna jag ser upp till och beundrar har upplevt vad vi med västerländska mått skulle kalla extrema motgångar. Den kanske störste andlige läraren i vår tid, Eckhart Tolle, var i flera år hemlös, likaså författaren till de enormt framgångsrika ”Samtal med Gud böckerna” Neale Donald Walsch. Andra framstående män har haft sina genombrott i livet efter en politisk skandal, en uppslitande skilsmässa eller efter att ha återhämtat sig från en livshotande sjukdom. 
De flesta framgångsrika entreprenörerna i världen har gått i konkurs minst en gång, ofta flera gånger, innan de funnit sitt eget recept för framgång. Det finns säkert flera exempel på människor vars framgångsrika historier har varit en nästintill rak linje till framgång utan några större motgångar. Men jag upplever att dessa människor ofta har mindre att lära ut till oss andra om livets realiteter och att de dessutom är svårare att relatera till. 

Sen är det även upp till var och en att definiera sin egen syn på framgång, för vissa handlar det om att ha flera miljoner på banken, för andra är det att uppnå en fysisk prestation, medan andra strävar efter andlig upplysning. Andra personer i historien som Picasso fick inget större erkännande för sitt arbete förrän efter sin död, medan vissa är utdömda som kättare av sin samtid för att de inte arbetat i linje med sin tids rådande politiska eller religiösa paradigm. 

Jag ser mig själv som framgångsrik för att jag har upplevt extremt många bakslag, begått flera fatala misstag och ändå lever, och på det stora hela känner mig positiv till livet och fortsätter att utvecklas trots att jag ofta faller tillbaka på dåliga vanor. Oavsett om du strävar efter att skapa din drömfysik eller bygga ett framgångsrikt företag, kommer din väg till din definition av framgång troligtvis mer likna tänderna på en såg snarare än en rak linje till ditt mål. 

Om du accepterar detta är det lättare att se eventuella bakslag eller misstag som en naturlig del av din utveckling. Om du försöker att gå ned i vikt men en dag inte kan stå emot frestelsen och det slutar med att du en kväll frossar i snacks och läsk, kan du efteråt säga till dig själv ”jaha, ännu en sluttning, då är det dags att ta sig upp igen”. Viktigast av allt i dessa lägen är att försöka utvärdera varför du upplevde ett bakslag så att du kan förebygga detta inför framtiden. Men spelet är inte slut förrän du slutar andas. 

Många väljer istället att resignera efter sina personliga misstag, de misslyckas med att följa en diet och drar därför slutsatsen att ”jaha det kanske är meningen att jag ska vara överviktig och otränad” eller ”jag har inte lyckats skapa ett stabilt förhållande, det kanske är meningen att jag ska vara en evig ungkarl” och så vidare. Trots att jag i decennier har misslyckats med att leva upp till mina högt uppsatta ideal, trots att jag har flera moraliska misslyckanden, brutna löften, förhållanden, att jag tappat tron på mig själv och livet otaliga gånger, vägrar jag att resignera inför mina brister. När andra pekar på mitt förflutna och kallar mig en hycklare för att jag inte levt som jag lär, kommer jag fortsätta med att svara ”jag försöker i alla fall, och jag kommer aldrig att ge upp”. 

Om jag är en bättre version av mig själv imorgon än vad jag var igår kommer jag att se mig själv som framgångsrik, vad andra tycker om mig kan jag inte göra så mycket åt. Alla våra relationer är ändå bara ett lån, jag äger inte min partner, mina vänner eller mina barn, dom är med mig för att dom väljer att vara det, och jag är tacksam för varje dag jag får med dom. Om omvärlden dömer mig för faktiska eller påhittade oförrätter kan jag inte göra så mycket, jag kan bara svara inför mitt eget samvete och en dag kanske dömas av högre makter, de som styr idag har ändå inga moraliska mandat enligt mig. 

Jag tror inte på en dualistisk kosmologi som den kristna, där man delar upp världen i onda och dåliga människor, där några kommer till det eviga himmelriket medan andra hamnar i helvetet, vad skulle poängen vara med det? Jag anser att vi alla bär på både ljus och mörker inom oss och att vårt högsta andliga syfte är att fortsätta sträva mot en högre utveckling, mot gudomlighet och som Neale Donald Walsch uttrycker det ”att skapa vår egen nästa högsta version av oss själva” på vägen mot denna vision måste vi kontinuerligt förlåta oss själva, omkalibrera livet efter våra misstag och fortsätta kämpa, alternativet är att ge upp och att sluta leva, och återigen, vem tjänar på det? 

Annonser