Kategoriarkiv: Personligt

Varje dag du lever är en seger!

Ur en aspekt borde de flesta av oss troligen göra mer för att förbättra våra liv och samhällen, vi borde träna mer, äta bättre och utbilda oss själva för att få bättre jobb och möjligheter. Ur en annan aspekt är det ett mirakel att fler inte bara ger upp utan fortsätter att kämpa sig igenom stora och små motgångar. 

Lättare att lyckas och att ge upp.

Vi lever i ett samhälle där möjligheter att ”lyckas” aldrig varit större. Genom internet kan vi nästan gratis hämta information om vad som helst, utbilda oss själva, starta bloggar, videokanaler och företag. Men vi lever även i en tid där det är lättare att ge upp än någonsin tidigare. Tack vare välfärdsstaten kan vi på gott och ont tillåta oss att leva destruktivt och när hälsan eller viljan tar slut finns det en samhällsapparat (även om den blivit alltmer urholkad) för att hålla oss levande och till viss del tillfredsställda .

I mitt liv har jag sett människor självdö genom att de slutat att ta hand om sig själva, de har fastnat i drogmissbruk, jag har sett människor jag älskar låta alkohol förstöra deras liv, fastna i övervikt för att vägen tillbaka känns alltför avlägsen. Andra människor har gett upp sina liv på grund av oförutsedda motgångar, ett sjukdomsbesked vars chanser att överleva verkar digra, avsked från ett jobb de investerat hela sin identitet i, eller ett brustet förhållande som leder till att de ger upp på kärleken och ibland på livet. 

Det är inte alls självklart att orka leva. 

Det är inte alls självklart att vi orkar leva och kämpa, världen är full av exempel på ondska som kan få oss att sluta tro på mänskligheten, livet är fullt av osäkerhet och faktorer vi inte kan påverka som obskyra sjukdomar och naturkatastrofer som kan förgöra allt vi byggt upp på ett ögonblick. Många människor hämtar trygghet från en religiös övertygelse som ger en kontext till deras liv och som utlovar rättvisa och lycka i nästa värld om vi inte finner den här. Men tron på en högre makt och mening är i vår del av världen få förunnat sedan Nietzsche utropade att ”Gud är död” och våra andliga inrättningar förvandlats till ett mausoleum över en svunnen tid.

Alla friheter vi har i västvärlden är den främsta aldrig anledningen till alla våra moderna innovationer och ekonomiska framgångar samt vår en gång så starka sociala trygghet. Men all denna frihet har kommit med ett högt pris i samband med att vi förkastat alla våra gamla institutioner som kyrkan, monarkin, nationell samhörighet samt ättegemenskapen. Våra kungligheter har ersatts med billiga substitut i form av kändisdyrkan, Tron på Jesus eller Oden har ersatts av en sekulär humanism som förkunnar alla människors lika värde (men inför vem?). Tribala gemenskaper har ersatts av samlingar kring fotbollslag och dylikt. Och den en gång så starka kärnfamiljen och gemenskapen i den lokala byn har ersatts av Facebook-grupper och andra sociala medier. 

Siddharta bortom palatset.

Vi kan här jämföra oss med tigrarna på Zoo som trots regelbundna utfodringar, veterinärvård och en trygg omgivning ofta blir deprimerade, apatiska och ofta till och med ovilliga att para sig för att föra sina gener vidare, mycket likt vårt eget alltmer sterila samhälle med en sjunkande naivitet. Likt Siddharta Gautama under sin uppväxt skyddades av sin far (kungen) från omvärldens bekymmer för att han skulle vilja stanna i palatset och en dag ta över sin faders roll. Lever vi i ett överförmyndarsamhälle som försöker att skydda oss från förgångna tiders spöken och dess förkämpar som vittnar om vikten av gemenskap, hierarkier och traditioner. Samt mot en omvärld som ännu inte köpt vårt moderna samhälles löften om evig lycka i konsumteriatet (för att låna ett uttryck av Alexander Bard). 

Våra moderna uppassare i media försöker ständigt påminna oss om hur lyckliga vi kommer att vara i en värld utan förtryckande könsroller, nationella olikheter, och inflytande från potentater med gudomligt ursprung. Men vad finns det att kämpa för i ett hypermaterialistiskt samhälle där tron på evig tillväxt och en jämn fördelning av resurser och makt är det enda budordet? Där den gamla världen utlovade evig frälsning för ett liv troget Gud, kungen och folket är vi istället utlovade ett liv som konsument intill döden. Där den gamla världen lyfte fram krigshjältar, religiösa martyrer och krigarkungar uppmanas vi istället att hylla ”fotbollshjältar” (smaka på det ordet), skådespelare (människor som lever på att låtsas vara någon annan) och människor som byter kön. 

Vi lever inte av cirkusar och bröd allena. 

Det jag vill säga med allt det här är att trots att vi ”har det så jävla bra” med tillgång till mat, husrum och en pletora av nöjen, tidsfördriv och subkulturer, är detta ingen garant för lycka. I ett samhälle vars gemensamma värderingar är att vi inte har några verkliga värderingar, istället för en genuin kultur erbjuds vi mångkultur, istället för stolthet över ett gemensamt förflutet erbjuds vi fenomen som gaypride. I ett sådant samhälle måste vi själva försöka skapa en värdig kontext för våra liv. Vi måste själva hitta ett högre syfte (och potentiellt högre makter) att kämpa för och leva efter. Vi måste själva hitta värdiga förebilder att låta oss inspireras av och så vidare. 

Det är min fulla övertygelse att de flesta människor inte kan leva fullkomliga liv av cirkusar och bröd allena, vi behöver gemenskaper som bygger på vilka vi är, vad vi har varit och vad vi kan bli. När vi gav upp den gamla världens värden kastade vi ut barnet med badvattnet, och många av de incitament som byggts upp genom årtusenden för att ge våra liv mål och mening. I en sådan värld är det inte konstigt att så många ger upp, blir deprimerade och drabbas av akut ångest för att något de inte riktigt kan sätta fingret på, ”känns oerhört fel”. I ett sådant samhälle är det otroligt att så många orkar kämpa sig till jobbet där de endast utgör utbytbara enheter i en slit och släng ekonomi. I en sådan värld är det otroligt att inte fler ger upp och inte orkar kämpa vidare. I en sådan värld är vi alla krigare i en jakt på mål och mening, och varje dag vi lever och inte ger upp är en seger! 

Annonser

Konsten att rädda en skitdag.

Oavsett ens intentioner verkar det som att vissa dagar är ämnade att gå åt helvete. Du vet när dagen inleds med att du slår i stortån i dörrlisten, och därefter går allting utför. Du spiller kaffe i knät, bussen är försenad, någon idiot tränger sig före i kön och så vidare. När jag skriver detta har jag inte bara upplevt en skitdag utan flera. Vissa dagar kanske är bortom räddning, men även om du inte kan vända en dag vars första halva består av idel misslyckanden och olyckor, kanske det går att försonas med dagen genom att göra något meningsfullt under dagens slut. 

Begrunda det som är bra i ditt liv. 

Ett sätt att minska bitterheten efter en skitdag, är att begrunda vad som faktiskt är bra i ens liv i övrigt. Utöver att jag just nu lider av sviterna efter en magoperation, samt en kraftig förkylning, är jag på det stora hela vid god vigör, och med en hyfsat bra fysisk status. Medan flertalet människor i världen kämpar sig igenom inbördeskrig, epidemier, svält, fattigdom med mera, känns de flesta av mina i-landsbekymmer särskilt obetydliga. 

Med tillgång till de bästa vänner en man kan ha, med en vacker och lycklig familj vid min sida, samt tillgång till kunskap och visdom som bara är ett par knapptryckningar bort via paddan jag skriver på just nu, finns det inte mycket mer av den fysiska världen jag kan önska. Åtminstone inte i relation till resten av mänskligheten. 

Lär dig av dagen och planera bättre till nästa dag. 

Ett annat sätt att försonas med en dag som gått mindre bra är att försöka lära sig av den. Många missöden i vardagslivet beror enligt min erfarenhet på stress orsakad av dålig planering. Kanske du kan ställa alarmklockan till en timme tidigare för kommande dag, för att slippa stressa på morgonen. Kanske du borde utgå ifrån att bussen kommer att bli försenad, och därför gå till busstationen tidigare med en bra bok eller podd som sällskap. 

Det bästa rådet jag vet för att undvika irritation under dagen, är att likt den romerska kejsaren Marcus Aurelius, utgå ifrån att alla du kommer möta under dagen är idioter. På så viss kommer du bli positivt överraskad av alla som visar sig vara vänliga och tillmötesgående, samtidigt som du är mentalt förberedd på dispyter med mer ”mentalt utmanande” personer som kan komma i din väg. 

Gör något bra för någon annan. 

Mitt sista tips för att ge en i övrigt dålig dag mer mening, är att göra något bra för någon annan. Hör av dig till en vän som kämpar med större problem än dig. Dels kan detta leda till att du får något bra tillbaka av din vän i framtiden, men det kan även vara bra för ens psyke att fokusera på någon annans problem som omväxling, och dels kan det ge dig ett bättre perspektiv på dina egna bekymmer. Eller så kan du dela med dig av vad du lärt dig från din skitdagar till någon annan, det var i alla fall syftet med det här inlägget. 

Livet är ingen jävla repetition! 

Många människor verkar leva som om att de likt katter har nio liv, som om att de kommer att få fler chanser att leva det liv de alltid velat; ett liv för att ta tag i hälsan, ett liv för att uttrycka vad de tror på, ett liv för att skapa en karriär de drömmer om och så vidare. 

Jag är öppen för idén om att vårt medvetande överlever döden, jag är öppen för att vi kan hamna i Valhall, himlen eller helvetet eller reinkarneras till en snigel eller någon annan livsform efter detta liv. Men det mitt logiska sinne säger mig är att – this is it! Vi får bara en chans att leva, en chans att vara ung, en chans att vara medelålders, en del av oss får inte ens en chans att bli riktigt gammal. Den här dagen kommer aldrig tillbaka, du får bara en chans idag att göra något du älskar, något annorlunda, något bra för någon annan, eller att hålla om den du älskar mest. 

Tanken på att jag kommer att dö en dag, som blivit mer verklig efter att jag förlorat flera närstående de senaste åren, och att jag inte kan hindra det på något sätt, det skrämmer mig och har gett mig en kraftig livsångest att hantera. Det positiva med denna insikt är att den låter mig strunta i oväsentligheter och skitsnack. Jag kan inte leva en enda dag till i ett rollspel för att passa in i någon annans bild av mig och världen, jag måste vara sann mot mig själv, framförallt för min egen skull, men även för mina närstående.

Jag vill inte arbeta en minut mer än jag måste för att kunna hålla på med det jag verkligen brinner för, detta har fått mig att omfamna en minimalistisk och spartansk livsstil. Jag vill kunna njuta av god mat och drycker, men inte på en överdriven bekostnad av min livslängd. Om jag kan skippa ett fortsatt liv med fyllor, skräpmat och godis och därmed få leva ett par årtionden till, då gör jag hellre det, även om det aldrig finns några garantier för ett långt liv. Jag bryr mig inte heller särskilt mycket om prylar eller resor till semesterparadis, bara till den grad att det gläder dem jag bryr mig om, men för egen del kan jag vara utan. 

Jag har inte heller tid för att gå runt och vara förbannad, även om samhället jag lever i prövar mig på denna front varje dag. Jag vill göra det jag kan för att skapa en positiv förändring i min lilla del av världen. Detta utan att offra mitt familjeliv och utan att bli en martyr, men jag är medveten om att även denna ambition inte lämnar några garantier, eftersom oskyldiga människor varje dag offras på den politiska korrekthetens altare. Jag är ingen kamikaze-pilot, men jag tänker inte heller leva mitt liv i rädsla för att väcka överhetens vrede, kejsaren är naken och jag tänker inte gå miste om chansen att peka finger åt några av vår tids mest uppenbara lögner, oavsett om jag riskerar mitt rykte och frihet. 

Jag vill inte vara långsint, speciellt inte mot familjemedlemmar och nära vänner, jag har lärt mig av erfarenhet att man alltid ångrar en förlorad chans att sluta fred med dem man innerst inne älskar. Jag tänker klä mig som jag vill, jag kommer att säga vad jag tycker, jag kommer att umgås med dem jag tycker om. Viktigast av allt är att jag vill utnyttja min fulla kapacitet. På gymmet vill jag skapa en så bra fysik som bara är möjlig. Med skrivandet vill jag nå ut till så många som möjligt, få människor att tänka, utvecklas och förändras. Och i mina personliga relationer vill jag vara den bästa man, fader, bror och vän som jag någonsin kan bli. 

När jag dör hoppas jag att min då stora familj och massor av vänner kommer att flockas vid min grav för att gråta, minnas och tacka mig för mina bidrag till världen, inte för att jag försökte göra alla tillfreds, utan för att jag vågade vara mig själv, gå hela vägen och leva mitt liv fullt ut!

Krigargenen och guden Pan 

Forskaren David Goldman som är chef för forskning i mänsklig neurogenetik vid National Institute Of Health har gett en gen vid namn COMT-genen beteckningen warrior-worrier-genen. Det finns alltså två varianter av denna gen, krigarversionen och den bekymrade ångestversionen. De flesta människor har ett mellanläge mellan dessa två lägen och ca 25% har antingen den utpräglade krigar- eller ångestversionen av denna gen.

För de som har krigarvarianten av denna gen är det lättare att navigera genom livet utan stress och oro, vilket givetvis är en fördel i vårt moderna samhälle där vi lever i relativ trygghet. Men under större delen av vår existens har dem med ångestversionen av denna gen haft en fördel då deras naturliga läggning för försiktighet lett till bättre val av föda, undvika dödliga konflikter och genom att vara mer beräknande i krigssituationer, medan krigarvarianten oftare dog på grund av för högt risktagande.

Beteckningen panikångest är dock relativt ny rent historiskt och skiljer sig från generell ångest i och med att den avser mer överdrivna och panikartade reaktioner. Men namnet i sig knyter an till något betydligt äldre. De gamla grekerna trodde på en bråkig gud vid namn Pan som rådde över naturen och härskade bland herdarna. Han bodde mest i grottor och buskage, han var ful och kortväxt med korta getlika ben. Om förbipasserande råkade väcka honom gav han ifrån sig ett skrik som enligt myterna frös blodet till is och väckte de döda.

Det hedniska prästerskapet bland de gamla grekerna tillbad ibland guden Pan för att skapa ångest bland fiendernas arméer, enligt myterna var det så grekerna lyckades besegra de persiska arméerna vid slaget om Marathon omkring 490 f.Kr. Och även när titanerna angrep Olympen enligt myterna, var det guden Pan som avgjorde striden till fördel för de andra gudarna. Det är från denna skräckinjagande gud det passande ordet panikångest kommer ifrån.

Vad jag ville komma till med denna utläggning är; att vara bekymrad är i sig inget direkt handikapp utan kan till och med vara en evolutionär fördel. Men när ångesten blir förlamande och hindrar oss i vårt dagliga liv, då står vi inte bara inför ett dilemma som rör vårt mående utan en inneboende fiende vars existens är lika svårfångad och illusorisk som guden Pan.

På samma sätt som de gamla gudarnas makt var beroende av människornas tro på dem, upprätthålls ångestens makt genom tron på våra rädslor, oavsett om de är befogade eller inte. Hur slutar vi vara rädda? Vi måste sluta tro på det som skrämmer oss, men hur gör man det? Vi måste lita till det som ger oss styrka och hopp, och aldrig sluta ifrågasätta det som gör oss rädda, det är så vi vinner i kampen om vårt inre.

Håll flamman vid liv – hedra de döda!

Jag talade nyligen med en god vän och mentor vid namn Germanicus, om sorgen över min mor som gick bort för snart tre år sedan, och som nu åter gör sig påmind när Mors dag närmar sig. Herr Germanicus som själv förlorat sin mor för flera år sedan sa detta till mig; det bästa sättet att hantera sorgen över dem man älskat och förlorat, är att hålla det vid liv som de själva levde för. Detta påminner mig om ett citat av Gustav Mahler som lyder ”tradition handlar inte om att dyrka aska utan om att bevara elden”.

När min mors eld lyste som starkast brann hon för tre saker; familj, skönhet och försoning. Min mor var den som höll min familj samman, även när vi inte drog jämnt. När hon gick bort kändes det som att jag förlorade hela min familj. Min mamma älskade skönhet – vackra konstverk, natur, andlighet och musik, från det traditionella och det klassiska till det mer folkliga. Men samtidigt som hon brann för högkultur och skönhet avskydde hon mobbare och översittare, hon trodde på att ge alla en chans och att man ska ta hand om de mindre lyckligt lottade i samhället.

När jag skriver detta är det bara några dagar kvar till min fyra månader gamla sons dop, och med hans ankomst har jag vunnit en ny familj tillsammans med min blivande fästmö. Och trots att min mor rent fysiskt inte finns kvar längre, kommer jag se till att hon blir en del av den familjen genom att hålla hennes eld vid liv och föra den, tillsammans med hennes minne, vidare till mina barn. Jag kommer att spela de visor för dem av Evert Taube och Mats Paulsson som min mamma älskade. Jag kommer att ta med dem till de lundar, sjöar och skogsbryn som min mor tog med mig till i min barndom, när vi plockade svamp i Tyresta nationalpark. Och jag kommer att visa dem våra svenska slott och gamla kyrkor som min mamma tyckte så mycket om. 

Jag kommer i min mors anda, försöka att vara det kit i min familj, som min mor en gång var. Jag kommer att försöka vara förlåtande mot mig själv och dem jag älskar, men utan att låta mig bli trampad på (där hade min mor vissa brister). Och jag hoppas att kunna vara en lika bra förälder som min mamma alltid var för mig, genom att alltid finnas där för mina barn när dom behöver mig. Närhelst jag får ett bra råd försöker jag föra dem vidare vilket är syftet med den här artikeln, och jag tackar min gode vän Germanicus för hans ord. 

Minns de som gått bort och håll deras låga brinnande i ditt dagliga liv!