Kategoriarkiv: Personligt

Konsten att rädda en skitdag.

Oavsett ens intentioner verkar det som att vissa dagar är ämnade att gå åt helvete. Du vet när dagen inleds med att du slår i stortån i dörrlisten, och därefter går allting utför. Du spiller kaffe i knät, bussen är försenad, någon idiot tränger sig före i kön och så vidare. När jag skriver detta har jag inte bara upplevt en skitdag utan flera. Vissa dagar kanske är bortom räddning, men även om du inte kan vända en dag vars första halva består av idel misslyckanden och olyckor, kanske det går att försonas med dagen genom att göra något meningsfullt under dagens slut. 

Begrunda det som är bra i ditt liv. 

Ett sätt att minska bitterheten efter en skitdag, är att begrunda vad som faktiskt är bra i ens liv i övrigt. Utöver att jag just nu lider av sviterna efter en magoperation, samt en kraftig förkylning, är jag på det stora hela vid god vigör, och med en hyfsat bra fysisk status. Medan flertalet människor i världen kämpar sig igenom inbördeskrig, epidemier, svält, fattigdom med mera, känns de flesta av mina i-landsbekymmer särskilt obetydliga. 

Med tillgång till de bästa vänner en man kan ha, med en vacker och lycklig familj vid min sida, samt tillgång till kunskap och visdom som bara är ett par knapptryckningar bort via paddan jag skriver på just nu, finns det inte mycket mer av den fysiska världen jag kan önska. Åtminstone inte i relation till resten av mänskligheten. 

Lär dig av dagen och planera bättre till nästa dag. 

Ett annat sätt att försonas med en dag som gått mindre bra är att försöka lära sig av den. Många missöden i vardagslivet beror enligt min erfarenhet på stress orsakad av dålig planering. Kanske du kan ställa alarmklockan till en timme tidigare för kommande dag, för att slippa stressa på morgonen. Kanske du borde utgå ifrån att bussen kommer att bli försenad, och därför gå till busstationen tidigare med en bra bok eller podd som sällskap. 

Det bästa rådet jag vet för att undvika irritation under dagen, är att likt den romerska kejsaren Marcus Aurelius, utgå ifrån att alla du kommer möta under dagen är idioter. På så viss kommer du bli positivt överraskad av alla som visar sig vara vänliga och tillmötesgående, samtidigt som du är mentalt förberedd på dispyter med mer ”mentalt utmanande” personer som kan komma i din väg. 

Gör något bra för någon annan. 

Mitt sista tips för att ge en i övrigt dålig dag mer mening, är att göra något bra för någon annan. Hör av dig till en vän som kämpar med större problem än dig. Dels kan detta leda till att du får något bra tillbaka av din vän i framtiden, men det kan även vara bra för ens psyke att fokusera på någon annans problem som omväxling, och dels kan det ge dig ett bättre perspektiv på dina egna bekymmer. Eller så kan du dela med dig av vad du lärt dig från din skitdagar till någon annan, det var i alla fall syftet med det här inlägget. 

Annonser

Livet är ingen jävla repetition! 

Många människor verkar leva som om att de likt katter har nio liv, som om att de kommer att få fler chanser att leva det liv de alltid velat; ett liv för att ta tag i hälsan, ett liv för att uttrycka vad de tror på, ett liv för att skapa en karriär de drömmer om och så vidare. 

Jag är öppen för idén om att vårt medvetande överlever döden, jag är öppen för att vi kan hamna i Valhall, himlen eller helvetet eller reinkarneras till en snigel eller någon annan livsform efter detta liv. Men det mitt logiska sinne säger mig är att – this is it! Vi får bara en chans att leva, en chans att vara ung, en chans att vara medelålders, en del av oss får inte ens en chans att bli riktigt gammal. Den här dagen kommer aldrig tillbaka, du får bara en chans idag att göra något du älskar, något annorlunda, något bra för någon annan, eller att hålla om den du älskar mest. 

Tanken på att jag kommer att dö en dag, som blivit mer verklig efter att jag förlorat flera närstående de senaste åren, och att jag inte kan hindra det på något sätt, det skrämmer mig och har gett mig en kraftig livsångest att hantera. Det positiva med denna insikt är att den låter mig strunta i oväsentligheter och skitsnack. Jag kan inte leva en enda dag till i ett rollspel för att passa in i någon annans bild av mig och världen, jag måste vara sann mot mig själv, framförallt för min egen skull, men även för mina närstående.

Jag vill inte arbeta en minut mer än jag måste för att kunna hålla på med det jag verkligen brinner för, detta har fått mig att omfamna en minimalistisk och spartansk livsstil. Jag vill kunna njuta av god mat och drycker, men inte på en överdriven bekostnad av min livslängd. Om jag kan skippa ett fortsatt liv med fyllor, skräpmat och godis och därmed få leva ett par årtionden till, då gör jag hellre det, även om det aldrig finns några garantier för ett långt liv. Jag bryr mig inte heller särskilt mycket om prylar eller resor till semesterparadis, bara till den grad att det gläder dem jag bryr mig om, men för egen del kan jag vara utan. 

Jag har inte heller tid för att gå runt och vara förbannad, även om samhället jag lever i prövar mig på denna front varje dag. Jag vill göra det jag kan för att skapa en positiv förändring i min lilla del av världen. Detta utan att offra mitt familjeliv och utan att bli en martyr, men jag är medveten om att även denna ambition inte lämnar några garantier, eftersom oskyldiga människor varje dag offras på den politiska korrekthetens altare. Jag är ingen kamikaze-pilot, men jag tänker inte heller leva mitt liv i rädsla för att väcka överhetens vrede, kejsaren är naken och jag tänker inte gå miste om chansen att peka finger åt några av vår tids mest uppenbara lögner, oavsett om jag riskerar mitt rykte och frihet. 

Jag vill inte vara långsint, speciellt inte mot familjemedlemmar och nära vänner, jag har lärt mig av erfarenhet att man alltid ångrar en förlorad chans att sluta fred med dem man innerst inne älskar. Jag tänker klä mig som jag vill, jag kommer att säga vad jag tycker, jag kommer att umgås med dem jag tycker om. Viktigast av allt är att jag vill utnyttja min fulla kapacitet. På gymmet vill jag skapa en så bra fysik som bara är möjlig. Med skrivandet vill jag nå ut till så många som möjligt, få människor att tänka, utvecklas och förändras. Och i mina personliga relationer vill jag vara den bästa man, fader, bror och vän som jag någonsin kan bli. 

När jag dör hoppas jag att min då stora familj och massor av vänner kommer att flockas vid min grav för att gråta, minnas och tacka mig för mina bidrag till världen, inte för att jag försökte göra alla tillfreds, utan för att jag vågade vara mig själv, gå hela vägen och leva mitt liv fullt ut!

Krigargenen och guden Pan 

Forskaren David Goldman som är chef för forskning i mänsklig neurogenetik vid National Institute Of Health har gett en gen vid namn COMT-genen beteckningen warrior-worrier-genen. Det finns alltså två varianter av denna gen, krigarversionen och den bekymrade ångestversionen. De flesta människor har ett mellanläge mellan dessa två lägen och ca 25% har antingen den utpräglade krigar- eller ångestversionen av denna gen.

För de som har krigarvarianten av denna gen är det lättare att navigera genom livet utan stress och oro, vilket givetvis är en fördel i vårt moderna samhälle där vi lever i relativ trygghet. Men under större delen av vår existens har dem med ångestversionen av denna gen haft en fördel då deras naturliga läggning för försiktighet lett till bättre val av föda, undvika dödliga konflikter och genom att vara mer beräknande i krigssituationer, medan krigarvarianten oftare dog på grund av för högt risktagande.

Beteckningen panikångest är dock relativt ny rent historiskt och skiljer sig från generell ångest i och med att den avser mer överdrivna och panikartade reaktioner. Men namnet i sig knyter an till något betydligt äldre. De gamla grekerna trodde på en bråkig gud vid namn Pan som rådde över naturen och härskade bland herdarna. Han bodde mest i grottor och buskage, han var ful och kortväxt med korta getlika ben. Om förbipasserande råkade väcka honom gav han ifrån sig ett skrik som enligt myterna frös blodet till is och väckte de döda.

Det hedniska prästerskapet bland de gamla grekerna tillbad ibland guden Pan för att skapa ångest bland fiendernas arméer, enligt myterna var det så grekerna lyckades besegra de persiska arméerna vid slaget om Marathon omkring 490 f.Kr. Och även när titanerna angrep Olympen enligt myterna, var det guden Pan som avgjorde striden till fördel för de andra gudarna. Det är från denna skräckinjagande gud det passande ordet panikångest kommer ifrån.

Vad jag ville komma till med denna utläggning är; att vara bekymrad är i sig inget direkt handikapp utan kan till och med vara en evolutionär fördel. Men när ångesten blir förlamande och hindrar oss i vårt dagliga liv, då står vi inte bara inför ett dilemma som rör vårt mående utan en inneboende fiende vars existens är lika svårfångad och illusorisk som guden Pan.

På samma sätt som de gamla gudarnas makt var beroende av människornas tro på dem, upprätthålls ångestens makt genom tron på våra rädslor, oavsett om de är befogade eller inte. Hur slutar vi vara rädda? Vi måste sluta tro på det som skrämmer oss, men hur gör man det? Vi måste lita till det som ger oss styrka och hopp, och aldrig sluta ifrågasätta det som gör oss rädda, det är så vi vinner i kampen om vårt inre.

Håll flamman vid liv – hedra de döda!

Jag talade nyligen med en god vän och mentor vid namn Germanicus, om sorgen över min mor som gick bort för snart tre år sedan, och som nu åter gör sig påmind när Mors dag närmar sig. Herr Germanicus som själv förlorat sin mor för flera år sedan sa detta till mig; det bästa sättet att hantera sorgen över dem man älskat och förlorat, är att hålla det vid liv som de själva levde för. Detta påminner mig om ett citat av Gustav Mahler som lyder ”tradition handlar inte om att dyrka aska utan om att bevara elden”.

När min mors eld lyste som starkast brann hon för tre saker; familj, skönhet och försoning. Min mor var den som höll min familj samman, även när vi inte drog jämnt. När hon gick bort kändes det som att jag förlorade hela min familj. Min mamma älskade skönhet – vackra konstverk, natur, andlighet och musik, från det traditionella och det klassiska till det mer folkliga. Men samtidigt som hon brann för högkultur och skönhet avskydde hon mobbare och översittare, hon trodde på att ge alla en chans och att man ska ta hand om de mindre lyckligt lottade i samhället.

När jag skriver detta är det bara några dagar kvar till min fyra månader gamla sons dop, och med hans ankomst har jag vunnit en ny familj tillsammans med min blivande fästmö. Och trots att min mor rent fysiskt inte finns kvar längre, kommer jag se till att hon blir en del av den familjen genom att hålla hennes eld vid liv och föra den, tillsammans med hennes minne, vidare till mina barn. Jag kommer att spela de visor för dem av Evert Taube och Mats Paulsson som min mamma älskade. Jag kommer att ta med dem till de lundar, sjöar och skogsbryn som min mor tog med mig till i min barndom, när vi plockade svamp i Tyresta nationalpark. Och jag kommer att visa dem våra svenska slott och gamla kyrkor som min mamma tyckte så mycket om. 

Jag kommer i min mors anda, försöka att vara det kit i min familj, som min mor en gång var. Jag kommer att försöka vara förlåtande mot mig själv och dem jag älskar, men utan att låta mig bli trampad på (där hade min mor vissa brister). Och jag hoppas att kunna vara en lika bra förälder som min mamma alltid var för mig, genom att alltid finnas där för mina barn när dom behöver mig. Närhelst jag får ett bra råd försöker jag föra dem vidare vilket är syftet med den här artikeln, och jag tackar min gode vän Germanicus för hans ord. 

Minns de som gått bort och håll deras låga brinnande i ditt dagliga liv!