Kategoriarkiv: Psykologi

Livet är ingen jävla repetition! 

Många människor verkar leva som om att de likt katter har nio liv, som om att de kommer att få fler chanser att leva det liv de alltid velat; ett liv för att ta tag i hälsan, ett liv för att uttrycka vad de tror på, ett liv för att skapa en karriär de drömmer om och så vidare. 

Jag är öppen för idén om att vårt medvetande överlever döden, jag är öppen för att vi kan hamna i Valhall, himlen eller helvetet eller reinkarneras till en snigel eller någon annan livsform efter detta liv. Men det mitt logiska sinne säger mig är att – this is it! Vi får bara en chans att leva, en chans att vara ung, en chans att vara medelålders, en del av oss får inte ens en chans att bli riktigt gammal. Den här dagen kommer aldrig tillbaka, du får bara en chans idag att göra något du älskar, något annorlunda, något bra för någon annan, eller att hålla om den du älskar mest. 

Tanken på att jag kommer att dö en dag, som blivit mer verklig efter att jag förlorat flera närstående de senaste åren, och att jag inte kan hindra det på något sätt, det skrämmer mig och har gett mig en kraftig livsångest att hantera. Det positiva med denna insikt är att den låter mig strunta i oväsentligheter och skitsnack. Jag kan inte leva en enda dag till i ett rollspel för att passa in i någon annans bild av mig och världen, jag måste vara sann mot mig själv, framförallt för min egen skull, men även för mina närstående.

Jag vill inte arbeta en minut mer än jag måste för att kunna hålla på med det jag verkligen brinner för, detta har fått mig att omfamna en minimalistisk och spartansk livsstil. Jag vill kunna njuta av god mat och drycker, men inte på en överdriven bekostnad av min livslängd. Om jag kan skippa ett fortsatt liv med fyllor, skräpmat och godis och därmed få leva ett par årtionden till, då gör jag hellre det, även om det aldrig finns några garantier för ett långt liv. Jag bryr mig inte heller särskilt mycket om prylar eller resor till semesterparadis, bara till den grad att det gläder dem jag bryr mig om, men för egen del kan jag vara utan. 

Jag har inte heller tid för att gå runt och vara förbannad, även om samhället jag lever i prövar mig på denna front varje dag. Jag vill göra det jag kan för att skapa en positiv förändring i min lilla del av världen. Detta utan att offra mitt familjeliv och utan att bli en martyr, men jag är medveten om att även denna ambition inte lämnar några garantier, eftersom oskyldiga människor varje dag offras på den politiska korrekthetens altare. Jag är ingen kamikaze-pilot, men jag tänker inte heller leva mitt liv i rädsla för att väcka överhetens vrede, kejsaren är naken och jag tänker inte gå miste om chansen att peka finger åt några av vår tids mest uppenbara lögner, oavsett om jag riskerar mitt rykte och frihet. 

Jag vill inte vara långsint, speciellt inte mot familjemedlemmar och nära vänner, jag har lärt mig av erfarenhet att man alltid ångrar en förlorad chans att sluta fred med dem man innerst inne älskar. Jag tänker klä mig som jag vill, jag kommer att säga vad jag tycker, jag kommer att umgås med dem jag tycker om. Viktigast av allt är att jag vill utnyttja min fulla kapacitet. På gymmet vill jag skapa en så bra fysik som bara är möjlig. Med skrivandet vill jag nå ut till så många som möjligt, få människor att tänka, utvecklas och förändras. Och i mina personliga relationer vill jag vara den bästa man, fader, bror och vän som jag någonsin kan bli. 

När jag dör hoppas jag att min då stora familj och massor av vänner kommer att flockas vid min grav för att gråta, minnas och tacka mig för mina bidrag till världen, inte för att jag försökte göra alla tillfreds, utan för att jag vågade vara mig själv, gå hela vägen och leva mitt liv fullt ut!

Annonser

Krigargenen och guden Pan 

Forskaren David Goldman som är chef för forskning i mänsklig neurogenetik vid National Institute Of Health har gett en gen vid namn COMT-genen beteckningen warrior-worrier-genen. Det finns alltså två varianter av denna gen, krigarversionen och den bekymrade ångestversionen. De flesta människor har ett mellanläge mellan dessa två lägen och ca 25% har antingen den utpräglade krigar- eller ångestversionen av denna gen.

För de som har krigarvarianten av denna gen är det lättare att navigera genom livet utan stress och oro, vilket givetvis är en fördel i vårt moderna samhälle där vi lever i relativ trygghet. Men under större delen av vår existens har dem med ångestversionen av denna gen haft en fördel då deras naturliga läggning för försiktighet lett till bättre val av föda, undvika dödliga konflikter och genom att vara mer beräknande i krigssituationer, medan krigarvarianten oftare dog på grund av för högt risktagande.

Beteckningen panikångest är dock relativt ny rent historiskt och skiljer sig från generell ångest i och med att den avser mer överdrivna och panikartade reaktioner. Men namnet i sig knyter an till något betydligt äldre. De gamla grekerna trodde på en bråkig gud vid namn Pan som rådde över naturen och härskade bland herdarna. Han bodde mest i grottor och buskage, han var ful och kortväxt med korta getlika ben. Om förbipasserande råkade väcka honom gav han ifrån sig ett skrik som enligt myterna frös blodet till is och väckte de döda.

Det hedniska prästerskapet bland de gamla grekerna tillbad ibland guden Pan för att skapa ångest bland fiendernas arméer, enligt myterna var det så grekerna lyckades besegra de persiska arméerna vid slaget om Marathon omkring 490 f.Kr. Och även när titanerna angrep Olympen enligt myterna, var det guden Pan som avgjorde striden till fördel för de andra gudarna. Det är från denna skräckinjagande gud det passande ordet panikångest kommer ifrån.

Vad jag ville komma till med denna utläggning är; att vara bekymrad är i sig inget direkt handikapp utan kan till och med vara en evolutionär fördel. Men när ångesten blir förlamande och hindrar oss i vårt dagliga liv, då står vi inte bara inför ett dilemma som rör vårt mående utan en inneboende fiende vars existens är lika svårfångad och illusorisk som guden Pan.

På samma sätt som de gamla gudarnas makt var beroende av människornas tro på dem, upprätthålls ångestens makt genom tron på våra rädslor, oavsett om de är befogade eller inte. Hur slutar vi vara rädda? Vi måste sluta tro på det som skrämmer oss, men hur gör man det? Vi måste lita till det som ger oss styrka och hopp, och aldrig sluta ifrågasätta det som gör oss rädda, det är så vi vinner i kampen om vårt inre.