Kategoriarkiv: Religion

Varför jag väljer att tro. 

Ett citat som ofta tillskrivs Einstein men som ingen verkar veta ursprunget till, lyder som följande ”det finns två sätt att se världen, som om att allting är ett mirakel, eller att ingenting är ett mirakel”. För att förtydliga vad jag läser in i dessa två synsätt. Det första är att det finns en högre mening med universum och jordens beskaffenhet, skapelsen är ingen slump och våra korta liv på jorden är inte slutet för vår existens, det finns en högre transcendent verklighet som vi är en del av. 

Det andra synsättet innebär förenklat att universum existerar av en slump, ingenting har en högre mening bortom oss själva och det liv vi lever här på jorden är allt vi har att hoppas på. Jag har personligen skiftat ett par gånger mellan dessa två synsätt, men efter många års övervägande har jag beslutat mig för att jag måste tillhöra den förstnämnda kategorin.

Att tro är ett val, det jag argumenterar för här är inte att jag har rätt, vad som är objektivt rätt i detta är det troligtvis ingen som verkligen vet. Jag argumenterar inte heller för en specifik religiös denomination utan detta kan lika gärna appliceras på en agnostisk inställning. Jag har inte heller något behov av att övertyga någon annan om min inställning, däremot vill jag redogöra för varför jag väljer att tro det jag tror på, jag utgår från tre ståndpunkter. 

För att det är möjligt. 

Tanken på att universum och jorden med allt dess liv skulle existera av en slump som resultatet av en explosion för flera miljarder år sedan som vi inte vet vad den beror på, är troligtvis lika sannolik som om att allt vi känner till skulle vara resultatet av en högre intelligens eller medvetenhet som har ett eller flera specifika syften med sin skapelse. 

Många nyandliga och religiösa debattörer liksom ateister tycker om att hänvisa till olika kvanfysikers rön som bevis för sina föreställningar. Jag kan dock alldeles för lite om kvantfysik för att åberopa denna vetenskap, jag nöjer mig dock med vetskapen om att ingen forskare heller har lyckats motbevisa existensen av en högre verklighet och att många framstående forskare även står på de troendes sida. 

Eftersom vetskapen inte har några definitiva svar om vår verklighets beskaffenhet känns det lika rimligt att välja ett synsätt som ett annat. Eftersom jag personligen finner de troendes synsätt som mer hoppingivande och meningsfullt väljer jag det som mitt utgångsläge. 

För att bejaka mysteriet. 

Även den mest inbitna vetenskapsmannen måste erkänna att desto mer vi lär oss om verklighetens beskaffenhet väcker detta bara ännu fler frågor om vad som är vad och så vidare. Oavsett hur vi ställer oss till andlighet och religion måste vi förhålla oss till livets mysterier på något sätt. Att se på livet genom en mytologisk, andlig eller religiös lins erbjuder inte bara flera alternativa förklaringsmodeller till livets mysterier, de erbjuder ett kosmologiskt ramverk och metoder för interagera med dessa som meditation, bön och andra andliga tekniker. 

För att det känns bra och motiverande. 

När jag levde några år i Brescia i norra Italien, upplevde jag livet i en stad där varje gatuhörn andades av historia,  kultur och andlighet, detta beror mest på stadens katolska arv. Människorna i staden tog för det mesta prästerskapet, kyrkorna och traditionerna på stort allvar, detta skapade en stark känsla av vördnad och respekt för deras anor och arv, till och med för en straniero (främling) som mig själv. Jag har känt samma vördnad under flera hedniska blot som jag deltagit i hemma i Sverige och även i ett buddhistiskt tempel, men jag har aldrig upplevt samma känsla i ett profant sammanhang.

Jag väljer att tro på ett liv med mirakler, ett liv av transcendens, vördnad och oändliga möjligheter. Jag väljer att tro på ett liv efter detta och att det kommer spegla våra handlingar och val i detta liv. Exakt vad jag tror på och hur det speglar sig i mitt förhållande till olika religioner har jag tidigare skrivit om i följande inlägg. 

Tankar om andlighet och vår religion.

Lärdomar från Oden, Jesus och Siddharta.

Annonser

Lärdomar från Oden, Jesus och Siddharta 

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag varit en andlig sökare, för mig har det alltid varit självklart att vilja få svar på de stora frågorna som varför är jag här, var kommer jag ifrån, vad händer när jag dör och så vidare. Eftersom jag växt upp i ett land dominerat av ateism, där vår egen naturliga religion (asatro eller den forna seden) inte existerat i någon större skala på över tusen år har det därför inte varit något självklart att hitta och följa en tradition sprungen ur mitt eget folks relation till andevärlden. 

Det kanske är därför min andliga väg varit så brokig. Men likt tänkarna i den traditionella skolan tror jag att alla stora religioner har korn av sanning och att det finns fler än en väg till det ultimata mysteriet, en idé som upprör många icke-troende såväl som religiösa fundamentalister. 

Från Aleister Crowley till den forna seden. 

Jag tror mitt intresse för andlighet började som tidigast när jag var omkring tio års åldern, och fram till att jag var fjorton läste jag mycket av Aleister Crowley, om svartmagi och den vänstra handens lära. När jag var i fjortonårs åldern kom jag för första gången i kontakt med asatro och i tio år efter det praktiserade jag den forna seden efter bästa förmåga och kallade mig själv asatroende med Oden i fokus. När jag var tjugofem och studerade religionshistoria fick jag upp ögonen för flera andra religioner och traditionalistiska tänkare som Julius Evola och Mircea Eliade, även Joseph Campbells verk samt den svenske bloggaren Oskorei påverkade mig mycket. 

Från diamantvägen till svenska kyrkan. 

Under min tid på universitetet träffade jag en student från Tyskland som var buddhist (han är en nära vän än idag) och han introducerade mig till Diamantvägsbuddhismen som jag praktiserade i över fyra års tid, denna form av Buddhism ligger mig än idag nära om hjärtat jämte Zen-buddhismen. Runt 2010 sökte jag efter en närliggande meditationsgrupp och fann att de vid min lokala kyrka lärde ut kristen djupmeditation baserad på zazen (sittande meditation) som är central inom Zen-buddhismen, jag började delta i dessa meditationer och fick flera vänner inom kyrkan och med tiden började jag även gå i samtal med den lokala prästen och 2011 lät jag mig döpas i svenska kyrkan. 

När jag genomgick flera livsomvälvande kriser i mitt liv under 2012 började jag ifrågasätta allt jag trott på fram till dess och började återigen närma mig min gamla hedniska tro som lade grunden till min andliga utvecklingen under större delen av mitt liv samt en hel del nyandlig litteratur. Idag är jag väldigt ambivalent till religion och andlighet i allmänhet, men några centrala lärosatser tar jag med mig från tre andliga lärare som format mig och min andliga tro.

Oden, blotet och självuppoffring: allfader Oden som är för mig den viktigaste guden inom den gamla seden är även självuppoffringens gud, han hängde sig själv på Yggdrasil (världsträdet) i nio nätter för att förvärva kunskap om runorna och han offrade likaså sitt högra öga till mimers brunn för att få kunskap. Men det som framförallt gör att jag associerar den nordiska seden med offer är traditionen med blot som betyder just att offra. I vår egen nordiska tro kunde man inte få något från gudarna utan att ge något. 

Vissa kristna skulle säkert hävda att kristendomen är offrandets religion eftersom Jesus offrade sig för hela världen, men kommunikationen med Jesus sker främst genom bön och inte genom fysiska offer som det är inom hedendomen, därför förknippar jag offret främst med Oden och blotandet. För att få något måste man ge något, så är det i verkliga livet så varför skulle det inte vara så med de högre makterna?  

Jesus och förlåtelsen: det centrala för mig inom kristendomen är idén om förlåtelse, att vi genom Jesus offer kan erhålla förlåtelse för våra synder. Under den tid jag drogs till kyrkan var det just erbjudandet om förlåtelse för begångna synder som attraherade mig mest och är så än idag. Ingen annan andlig tradition jag varit verksam inom erbjuder förlåtelse som kristendomen gör, och för mig personligen har idén om att kunna förlåta mig själv och även andra (framförallt släkt och vänner) varit avgöranden för att jag har kunnat fortsätta att leva och utvecklas utan att gå under i bitterhet, förebråelse och ilska. 

Att man förlåter behöver dock inte betyda att man glömmer vad man själv eller någon annan har gjort fel eller att man låter andra trampa på en, där går många kristna för långt, men däremot tror jag att det är oerhört viktigt att kunna släppa bitterhet, ånger och hat när det inte längre tjänar sitt syfte, där finner jag att förlåtelse är den bästa boten. 

Siddharta och befrielsen från egot genom nuet: Buddhismen är troligtvis den tradition som gett mig flest lärdomar. Berättelsen om Siddharta Gautama senare kallad Buddha (den uppvaknade) är fylld av andliga lärdomar som rör karma, de fyra ädla sanningarna och den åttafaldiga vägen, men den kanske viktigaste lärdomen för mig är insikten om att vi är något mer än vår flyktiga identitet på jorden baserat på vår yrke, livsstil och andra ytliga fenomen. Samt att vi genom bland annat meditation kan uppnå inre frid genom tystnad och närvaro. 

De flesta människor lever sina liv antingen i det förgångna, genom att de ständigt förebrår sig själva för vad de gjort eller genom att leva på minnen av ”bättre tider”. Eller så lever de för drömmar om framtiden, en dag kommer jag bli lycklig eller en dag kommer mina problem vara lösta. Men inom framförallt Zen-buddhismen ligger fokus på befrielsen i nuet genom att vi släpper vår identifiering med det förgångna eller framtiden . Insikten om att nuet är den enda tid vi verkligen har och kan påverka hjälper oss att släppa begränsande tankar om oss själva och världen. En andlig lärare från vår tid som också lägger emfas på nuet är Eckhart Tolle vars verk påverkat mig mycket, framförallt hans bok ”en ny jord”. 

Mitt andliga sökande fortsätter dock på både beprövade och obeprövade stigar och jag kommer med största sannolikhet att återvända till detta ämne i framtida inlägg.

Tankar om andlighet och ”vår” religion. 

Jag har behandlat ämnet andlighet tidigare på min engelska blogg där jag utgår från definitionen av andlighet som ”naturen i sin högre utveckling”. Andlighet handlar om vår högre strävan, transcendens, om att leva för mer än vår biologiska existens. Det kan handla om att meditera för att uppnå en högre form av medvetande, det kan handla om att kämpa för värden vars frukter vi själva inte kommer hinna uppleva, men som har betydelse för framtida generationer. Detta är ett andligt liv för mig. 

Religion däremot kommer från det latinska ”religio” som betyder att ”binda samman”. När judar studerar Torahn i det gamla testamentet, studerar dom sitt eget folks historia, traditioner, sedvänjor och den kultur som bundit dem samman som ett folk genom årtusenden, oavsett om de tror på Gud eller inte. När vi läser Nya testamentet är detta också en del av samma historia om än mer omtvistad för det judiska folket. De flesta muslimer som läser Koranen läser även om sitt folks kultur och sedvänjor genom att studera Muhammeds liv och läror. 

För att förstå mitt eget folks religion måste jag först gå bortom de senaste decennierna av ateismens dominans här i Sverige och därefter tusen år av kristendom, som även om den dominerat i vårt land så länge, ändå inte handlar om mitt folks historia. Jag känner ingen släktskap med Abraham, Kung David eller Moses, även om jag kan sympatisera med delar av Jesus liv och läror (delar som de flesta kristna inte vill kännas vid). Jag måste se ytterligare två tusen år tillbaka och mer, till den tid vi trodde på Asar och Vaner, och även till vårt indo-europeiska arv som sträcker sig ytterligare tusentals år tillbaka i tiden. 

Men för de flesta svenskar uppfattas religion främst som något förknippat med vidskepelse och dogmatism, och därmed har de slängt ut barnet med badvattnet och tillika förlorat de historier och traditioner som en gång knöt dem samman. Andlighet kan praktiseras av individer, men religion kräver gemenskap, ett gemensamt förflutet och en gemensam kultur. Så hur kan jag få kontakt med mitt folks religion när de flesta svenskar inte ens vill kännas vid detta begrepp? 

För att förstå mitt folks historia och den kultur som en gång knöt oss samman måste jag studera historieböckerna, jag finner troligtvis mer ”religion” (ett gemensamt förflutet) i de historiska böckerna av Herman Lindqvist än vad jag kan finna i min lokala kyrka. Det finns förvisso små grupper av hedningar runt om i Sverige som ber till de gamla gudarna efter bästa förmåga, men denna tradition har inte funnits intakt i vårt land på över tusen år, jag känner kanske därför, att mycket saknas, även om jag deltar i hedniska blot när tillfälle ges.

Jag får helt enkelt pussla med de skärvor som finns kvar av vårt hedniska arv från Bhagavad Gita till Buddhismen och den nordiska Eddan och är därför motvilligt synkretistisk i min religiositet. Jag får delta i hedniska sammankomster, hålla kontakt över internet med likasinnade och ibland även begrunda tystnaden i den lokala kristna församlingen i brist på annat. En renässans för det jag kallar min religion måste åtföljas av en renässans av nordisk identitet för att återupplivas på en större skala, oavsett om det avser vårt kristna eller hedniska arv. Kanske det inte kommer ske under min livstid eller någonsin, men vad är andlighet och religion utan tro och hopp?