Tankar om andlighet och ”vår” religion. 

Jag har behandlat ämnet andlighet tidigare på min engelska blogg där jag utgår från definitionen av andlighet som ”naturen i sin högre utveckling”. Andlighet handlar om vår högre strävan, transcendens, om att leva för mer än vår biologiska existens. Det kan handla om att meditera för att uppnå en högre form av medvetande, det kan handla om att kämpa för värden vars frukter vi själva inte kommer hinna uppleva, men som har betydelse för framtida generationer. Detta är ett andligt liv för mig. 

Religion däremot kommer från det latinska ”religio” som betyder att ”binda samman”. När judar studerar Torahn i det gamla testamentet, studerar dom sitt eget folks historia, traditioner, sedvänjor och den kultur som bundit dem samman som ett folk genom årtusenden, oavsett om de tror på Gud eller inte. När vi läser Nya testamentet är detta också en del av samma historia om än mer omtvistad för det judiska folket. De flesta muslimer som läser Koranen läser även om sitt folks kultur och sedvänjor genom att studera Muhammeds liv och läror. 

För att förstå mitt eget folks religion måste jag först gå bortom de senaste decennierna av ateismens dominans här i Sverige och därefter tusen år av kristendom, som även om den dominerat i vårt land så länge, ändå inte handlar om mitt folks historia. Jag känner ingen släktskap med Abraham, Kung David eller Moses, även om jag kan sympatisera med delar av Jesus liv och läror (delar som de flesta kristna inte vill kännas vid). Jag måste se ytterligare två tusen år tillbaka och mer, till den tid vi trodde på Asar och Vaner, och även till vårt indo-europeiska arv som sträcker sig ytterligare tusentals år tillbaka i tiden. 

Men för de flesta svenskar uppfattas religion främst som något förknippat med vidskepelse och dogmatism, och därmed har de slängt ut barnet med badvattnet och tillika förlorat de historier och traditioner som en gång knöt dem samman. Andlighet kan praktiseras av individer, men religion kräver gemenskap, ett gemensamt förflutet och en gemensam kultur. Så hur kan jag få kontakt med mitt folks religion när de flesta svenskar inte ens vill kännas vid detta begrepp? 

För att förstå mitt folks historia och den kultur som en gång knöt oss samman måste jag studera historieböckerna, jag finner troligtvis mer ”religion” (ett gemensamt förflutet) i de historiska böckerna av Herman Lindqvist än vad jag kan finna i min lokala kyrka. Det finns förvisso små grupper av hedningar runt om i Sverige som ber till de gamla gudarna efter bästa förmåga, men denna tradition har inte funnits intakt i vårt land på över tusen år, jag känner kanske därför, att mycket saknas, även om jag deltar i hedniska blot när tillfälle ges.

Jag får helt enkelt pussla med de skärvor som finns kvar av vårt hedniska arv från Bhagavad Gita till Buddhismen och den nordiska Eddan och är därför motvilligt synkretistisk i min religiositet. Jag får delta i hedniska sammankomster, hålla kontakt över internet med likasinnade och ibland även begrunda tystnaden i den lokala kristna församlingen i brist på annat. En renässans för det jag kallar min religion måste åtföljas av en renässans av nordisk identitet för att återupplivas på en större skala, oavsett om det avser vårt kristna eller hedniska arv. Kanske det inte kommer ske under min livstid eller någonsin, men vad är andlighet och religion utan tro och hopp?

Annonser

Håll flamman vid liv – hedra de döda!

Jag talade nyligen med en god vän och mentor vid namn Germanicus, om sorgen över min mor som gick bort för snart tre år sedan, och som nu åter gör sig påmind när Mors dag närmar sig. Herr Germanicus som själv förlorat sin mor för flera år sedan sa detta till mig; det bästa sättet att hantera sorgen över dem man älskat och förlorat, är att hålla det vid liv som de själva levde för. Detta påminner mig om ett citat av Gustav Mahler som lyder ”tradition handlar inte om att dyrka aska utan om att bevara elden”.

När min mors eld lyste som starkast brann hon för tre saker; familj, skönhet och försoning. Min mor var den som höll min familj samman, även när vi inte drog jämnt. När hon gick bort kändes det som att jag förlorade hela min familj. Min mamma älskade skönhet – vackra konstverk, natur, andlighet och musik, från det traditionella och det klassiska till det mer folkliga. Men samtidigt som hon brann för högkultur och skönhet avskydde hon mobbare och översittare, hon trodde på att ge alla en chans och att man ska ta hand om de mindre lyckligt lottade i samhället.

När jag skriver detta är det bara några dagar kvar till min fyra månader gamla sons dop, och med hans ankomst har jag vunnit en ny familj tillsammans med min blivande fästmö. Och trots att min mor rent fysiskt inte finns kvar längre, kommer jag se till att hon blir en del av den familjen genom att hålla hennes eld vid liv och föra den, tillsammans med hennes minne, vidare till mina barn. Jag kommer att spela de visor för dem av Evert Taube och Mats Paulsson som min mamma älskade. Jag kommer att ta med dem till de lundar, sjöar och skogsbryn som min mor tog med mig till i min barndom, när vi plockade svamp i Tyresta nationalpark. Och jag kommer att visa dem våra svenska slott och gamla kyrkor som min mamma tyckte så mycket om. 

Jag kommer i min mors anda, försöka att vara det kit i min familj, som min mor en gång var. Jag kommer att försöka vara förlåtande mot mig själv och dem jag älskar, men utan att låta mig bli trampad på (där hade min mor vissa brister). Och jag hoppas att kunna vara en lika bra förälder som min mamma alltid var för mig, genom att alltid finnas där för mina barn när dom behöver mig. Närhelst jag får ett bra råd försöker jag föra dem vidare vilket är syftet med den här artikeln, och jag tackar min gode vän Germanicus för hans ord. 

Minns de som gått bort och håll deras låga brinnande i ditt dagliga liv! 

Fokus i skrivande och sociala medier 

Som jag skrivit tidigare här på bloggen kommer mitt tema för det här året vara på fokus, detta innebär även ett mer fokuserat skrivande och bruk av sociala medier. Just nu är min viktigaste blogg levafett.se där jag skriver i snitt en artikel i veckan om träning, hälsa och mindset. Någon gång i början av året kommer jag främst skriva för ett nytt projekt där flera skribenter ingår, men levafett kommer att fortsätta uppdateras med samma frekvens.

I övrigt kommer mitt skrivande handla stambyggande, andlighet och personlig utveckling ur ett maskulint perspektiv, detta kommer jag publicera på ursusalfa.com samt min engelska blogg robert-almgren.com, denna blogg riktar sig dock främst till min närmsta krets som utgörs av män med samma bevekelsegrunder som mig själv. På dessa bloggar kommer jag publicera det mesta på engelska för att knyta an till andra stammar med liknande visioner i Europa och runt världen.

På Facebook har jag skapat ett nytt huvudkonto för min närmsta familj, bröder och kompanjoner, det andra kontot kommer jag enbart använda för marknadsföring. På min fb-sida som jag bytt namn på till Ernst Teachings kommer jag publicera live-sändningar och länkar till mina viktigaste artiklar med mera. Kort sammanfattat:

Bloggar: http://www.levafett.com  www.ursusalfa.com http://www.robert-almgren.com.

Facebook: Ernst Teachings

Sågtandad personlig utveckling – mitt livsmål!

Alla människor upplever bakslag, motgångar och begår misstag i varierande grad. Några av de mest framgångsrika människorna jag ser upp till och beundrar har upplevt vad vi med västerländska mått skulle kalla extrema motgångar. Den kanske störste andlige läraren i vår tid, Eckhart Tolle, var i flera år hemlös, likaså författaren till de enormt framgångsrika ”Samtal med Gud böckerna” Neale Donald Walsch. Andra framstående män har haft sina genombrott i livet efter en politisk skandal, en uppslitande skilsmässa eller efter att ha återhämtat sig från en livshotande sjukdom. 
De flesta framgångsrika entreprenörerna i världen har gått i konkurs minst en gång, ofta flera gånger, innan de funnit sitt eget recept för framgång. Det finns säkert flera exempel på människor vars framgångsrika historier har varit en nästintill rak linje till framgång utan några större motgångar. Men jag upplever att dessa människor ofta har mindre att lära ut till oss andra om livets realiteter och att de dessutom är svårare att relatera till. 

Sen är det även upp till var och en att definiera sin egen syn på framgång, för vissa handlar det om att ha flera miljoner på banken, för andra är det att uppnå en fysisk prestation, medan andra strävar efter andlig upplysning. Andra personer i historien som Picasso fick inget större erkännande för sitt arbete förrän efter sin död, medan vissa är utdömda som kättare av sin samtid för att de inte arbetat i linje med sin tids rådande politiska eller religiösa paradigm. 

Jag ser mig själv som framgångsrik för att jag har upplevt extremt många bakslag, begått flera fatala misstag och ändå lever, och på det stora hela känner mig positiv till livet och fortsätter att utvecklas trots att jag ofta faller tillbaka på dåliga vanor. Oavsett om du strävar efter att skapa din drömfysik eller bygga ett framgångsrikt företag, kommer din väg till din definition av framgång troligtvis mer likna tänderna på en såg snarare än en rak linje till ditt mål. 

Om du accepterar detta är det lättare att se eventuella bakslag eller misstag som en naturlig del av din utveckling. Om du försöker att gå ned i vikt men en dag inte kan stå emot frestelsen och det slutar med att du en kväll frossar i snacks och läsk, kan du efteråt säga till dig själv ”jaha, ännu en sluttning, då är det dags att ta sig upp igen”. Viktigast av allt i dessa lägen är att försöka utvärdera varför du upplevde ett bakslag så att du kan förebygga detta inför framtiden. Men spelet är inte slut förrän du slutar andas. 

Många väljer istället att resignera efter sina personliga misstag, de misslyckas med att följa en diet och drar därför slutsatsen att ”jaha det kanske är meningen att jag ska vara överviktig och otränad” eller ”jag har inte lyckats skapa ett stabilt förhållande, det kanske är meningen att jag ska vara en evig ungkarl” och så vidare. Trots att jag i decennier har misslyckats med att leva upp till mina högt uppsatta ideal, trots att jag har flera moraliska misslyckanden, brutna löften, förhållanden, att jag tappat tron på mig själv och livet otaliga gånger, vägrar jag att resignera inför mina brister. När andra pekar på mitt förflutna och kallar mig en hycklare för att jag inte levt som jag lär, kommer jag fortsätta med att svara ”jag försöker i alla fall, och jag kommer aldrig att ge upp”. 

Om jag är en bättre version av mig själv imorgon än vad jag var igår kommer jag att se mig själv som framgångsrik, vad andra tycker om mig kan jag inte göra så mycket åt. Alla våra relationer är ändå bara ett lån, jag äger inte min partner, mina vänner eller mina barn, dom är med mig för att dom väljer att vara det, och jag är tacksam för varje dag jag får med dom. Om omvärlden dömer mig för faktiska eller påhittade oförrätter kan jag inte göra så mycket, jag kan bara svara inför mitt eget samvete och en dag kanske dömas av högre makter, de som styr idag har ändå inga moraliska mandat enligt mig. 

Jag tror inte på en dualistisk kosmologi som den kristna, där man delar upp världen i onda och dåliga människor, där några kommer till det eviga himmelriket medan andra hamnar i helvetet, vad skulle poängen vara med det? Jag anser att vi alla bär på både ljus och mörker inom oss och att vårt högsta andliga syfte är att fortsätta sträva mot en högre utveckling, mot gudomlighet och som Neale Donald Walsch uttrycker det ”att skapa vår egen nästa högsta version av oss själva” på vägen mot denna vision måste vi kontinuerligt förlåta oss själva, omkalibrera livet efter våra misstag och fortsätta kämpa, alternativet är att ge upp och att sluta leva, och återigen, vem tjänar på det? 

Är du aktiv eller re-aktiv?

Min gode vän och samarbetspartner Dan Forslund (entreprenör, skribent och effektivitetscoach) noterade för några dagar sedan att jag hade skrivit flera arga politiska kommentarer på Facebook på sistone, och undrade därför om jag mådde bra. Anledningen till denna fråga är en insikt som vi båda delar att när man ägnar mer tid åt att klaga och kritisera, än att skapa och utvecklas, beror det ofta på att man på ett medvetet eller undermedvetet plan försöker fly ifrån sin egen verklighet eller från ansvar för att istället bara reagera på sin omgivning. 

I det här läget hade jag faktiskt mått väldigt dåligt, dels på grund av problem med ett magmunsbråck, och dels för att min familj fick tillökning för fem veckor sedan – vilket är en oerhörd lycka, men ibland även påfrestande för alla inblandade. 

En av mina favoritkaraktärer inom den ”mörka delen” av självhjälpsindustrin – Tyler Durden (a.k.a Owen Cook) lade nyligen upp en video tillsammans med sin protege Julian Blanc på rsdnation, där de talar om att leva medvetet utifrån sina egna ramar eller ständigt agera efter vad andra gör och säger. Jag kallar detta att leva aktivt eller re-aktivt. 

De flesta människor i vårt samhälle lever utifrån vad omgivningen har format dem till att tycka och tänka, de köper Coca Cola för att det dricker alla deras vänner, det syns på tv, och så har vi alltid gjort. Om människor skulle välja vilken dryck de inmundigar utifrån egen efterforskning, om vad som är nyttigast, hur mycket det kostar och så vidare, skulle de flesta människor idag troligtvis främst konsumera rent vatten från kranen och därefter sådant som örtteer eller råsaft. 

På samma sätt väljer de flesta människor vilket fotbollslag de ska hålla på, vilket parti de ska rösta på och vilken diet de ska följa utifrån vad majoriteten omkring dem har sagt att man ska göra. I Sverige har samtliga svenska (Bonnier-ägda) medier beskrivit Donald Trump som en galen sexförbrytare som vill starta krig med hela världen och som hatar muslimer. 

Om man köper den bilden av mannen som nu är ledare för världens mäktigaste nation, måste man därför utgå  ifrån att åtminstone hälften av Amerikas befolkning är lika hemska som Donald Trump, eller bara lurade av honom. Men om man som svensk vågar gå emot hela vår mediakår, vågar tänka efter själv och göra lite efterforskningar utifrån vad Donald Trump faktiskt sagt under sin valkampanj, framkommer en betydligt mer nyanserad bild, kanske är det till och med vi svenskar som är lurade av Bonnier-media? 

Men oavsett vilken sida du väljer, vi som hatar Trump eller vi som älskar Trump, om du enbart lever utifrån vad som triggar dig i mainstream-media, om allt du gör är en reaktion utifrån vad andra skriver eller säger på Facebook, i teve eller annorstädes, lever du verkligen ditt eget liv? 

Det mest effektiva sättet att välja vad du ska äta, vad du ska rösta på eller vilken religion du ska följa, borde utgå ifrån att du utifrån ett så pass objektivt synsätt som möjligt, går igenom de olika för och nackdelar som finns med varje alternativ, samt att du regelbundet är redo att ”revidera” dina uppfattningar i ljuset av nya fakta och erfarenheter. När du istället blir ”triggad” av någon som skriver något på Facebook ,och reflexmässigt svarar med en spydig kommentar varefter du blockerar personen ifråga, är risken stor att du hamnat i en rigid tankekonstruktion som blivit ett sorts mentalt elstängsel.

Den som ständigt lever efter mentala triggers och som aldrig begrundar varför de gör, säger eller tycker något är en sorts kollektivistisk Zombie. Som Sokrates sa, jag parafraserar ”ett ogranskat liv är inte värt att leva”. Jag ska härmed försöka att vara lite mindre reaktiv hädanefter (även om bakslag är nästintill oundvikliga) och försöka ägna mig mer åt det jag faktiskt har kontroll över, mina egna tankar, val och handlingar. Väl mött!

Varför jag väljer sida!

Sedan 80-talet, när jag växte upp, har actionfilmer handlat om ensamma krigare, Clint Eastwood som en ensam Cowboy som motvilligt dras in i en konflikt mellan onda banditer och en liten stad med oskyldiga invånare. Arnold Schwarzenegger som Conan barbaren, en man som förlorat sitt folk och sin familj, vars enda uppdrag I livet är att få sin hämnd och att bli rik för egen hand. Mel Gibson som hjälte i Mad Max-filmerna, där han spelar ensamvargen som bara försöker att överleva i en dystopisk värld, men som motvilligt tvingas bekämpa galna tyranner. Det finns otaliga fler exempel i genren.

choose-a-side

Det är lätt att se varför myten om den ensamme hjälten som vägrar ta ställning i konflikter är en attraktiv förebild för framförallt unga män. När du går ut med dina vänner på en nattklubb och ser alla andra killar göra bort sig i sina tafatta försök att plocka upp brudar, sitter du istället ensam vid ett litet hörnbord med en whiskey i handen och kisar med ögonen på spektaklet runt om dig, och låtsas att du är den mystiske främlingen i en film med Clintan, men i verkligheten vågar du bara inte prata med tjejer. På samma sätt säger din ovilja att ta ställning, och att vara med i något som inte bara involverar dig själv, antingen att ingen vill ha dig, eller att du är för feg för att utsätta dig för konkurrens.

Du är inte för bra för alla andra. 

När det närmar sig ett politiskt val avfärdar du alla kandidater med att säga ”jag tycker båda sidor är lika dåliga”, medan du i verkligheten väljer att inte ta ställning eftersom du är rädd för konsekvenserna av att ta ställning, eller bara för att du är för lat för att läsa på om alternativen. Jag kan förvisso själv tycka att alla alternativ, särskilt i Sverige, är jävligt dåliga, men jag tänker inte låtsas som att valutgången är helt oviktig för mina närstående, och viktigast av allt för mina barn. Och även om du inte vill ta ställning för ett politiskt parti och hela deras program, kan du åtminstone ta ställning i en eller flera politiska sakfrågor och rösta taktiskt.

Många väljer att inte ta ställning för någon gruppering, åsikt eller politisk kandidat för att de inte vill framstå som dogmatiska, men att ta ställning i nuet behöver verkligen inte betyda att du måste cementera dina åsikter för all framtid, eller att du behöver hålla med en person eller en gruppering i allt dom gör. Jag reviderar mina ställningstaganden kontinuerligt, och har som resultat av detta gjort ganska radikala förändringar i mina ställningstaganden under åren, många har kritiserat mig för detta med motiveringen att jag inte är konsekvent, eller att jag vänder kappan efter vinden. I verkligheten är det betydligt lättare att inte ta ställning för något alls eller att aldrig revidera sina åsikter för att man är rädd för att upptäcka att man haft fel.

Allting handlar inte om dig.

Att välja sida, att bekänna färg och att ta ställning i något innebär att du utsätter dig för risker och kritik. Jag gör inte detta för att jag är så ofelbar, tvärtom tycker jag inte om att hamna i konflikter, jag vill inte bli utsatt för hat och jag har definitivt mycket i min bakgrund som jag förtjänar kritik för. Men jag känner så många som delar mina åsikter, som inte är lika belastade av personliga misstag och karaktärsfel, som inte väljer att ta ställning, därför tänker jag; om inte jag, vem? Om inte nu, när? Kanske mitt exempel kan sporra andra att bekänna färg, och i så fall är det värt det, om inte för mig så för mina barn. För allt handlar inte om mig, mitt liv är en konsekvens av tusentals generationer som gått före mig, och den värld jag är med att förvalta är ett lån av mina barn, och om inte jag tar ställning för vad jag anser vara rätt – då har jag förrått dem alla. 

Jag väljer att ta ställning för svensk och europeisk identitet eftersom jag anser att alla folk har en rätt att leva och existera. Jag tar ställning för en paleolitisk kosthållning därför att jag tror den är det bästa för mig själv och alla jag bryr mig om. Jag tar ställning för traditionalism, religion och kulturbevarande, för jag vill att mina barn ska växa upp i ett samhälle som lär dem att livet är meningsfullt, att dom är en del av något större och ge dem en bredare kontext att verka i. Vad tar du ställning för?

Tema 2017 – Fokus!

Detta år vill jag bli bättre på att fokusera. Många tillfällen i mitt liv har jag arbetat på ett av två lägen, det första: att jag suttit inaktiv och bara grubblat över vad som är det rätta att göra. Det andra läget: att jag försökt förändra allt på en gång, bränt ut mig och fallit tillbaka i inaktivitet.

Detta är en anledning till att jag börjat välja ett nytt tema för varje år sedan förra året, för att tvinga mig själv att fokusera på färre saker åt gången. Detta är vad jag vill skifta fokus mot detta år:

Mer fokus på vad jag vill göra framför vad jag borde göra!

Några av de saker jag ansett att jag borde göra är: lära mig ett nytt språk, skaffa en praktisk yrkesutbildning, träna mer kardio och meditera mera. Saker jag vill göra: skriva mera – artiklar och böcker, träna mer för styrka, och arrangera möten för likasinnade. Jag utesluter dock inte saker ”jag borde göra”, men det är inte mitt främsta fokus.

Bland saker jag vill göra mer av har jag givetvis inte med sådant jag suktar efter, som är dåliga för mig, som att se på bio, äta skräpmat eller spela tv-spel. Men jag har insett att desto mer jag fokuserar på bra aktiviteter jag tycker om, desto mer mental energi får jag över till andra människor, vilket för mig till nästa punkt.

Fokus på ”kvalitetstid” med dem som är viktiga för mig.

Människor som är viktiga för mig kan delas in i tre kategorier: Den första kategorin är de som tillhör min stam, det vill säga, min familj och dem jag delar blodsband med och som hedrar denna gemenskap. Den andra kategorin består av mina närmsta bröder, de jag vill ska ingå i mitt männerbund och min stam, män jag vill bygga en gemenskap på liv och död med.

Den tredje kategorin är mentorer och positiva människor. Med mentorer menar jag människor som nått ditt jag vill nå inom specifika områden, och som är redo att dela med sig av sina kunskaper till mig. Med positiva människor menar jag inte dem med rosafärgade glasögon, jag menar människor med en ”jag kan-attityd”som är villiga att arbeta hårt för vad dom vill.

Vill även poängtera att med kvalitetstid menar jag inte: gå på bio, dricka öl och snacka skit, spela tv-spel, prata om fotboll eller andra meningslösa intressen, och så vidare. Med kvalitetstid menar jag; ett meningsfullt samtal över en kopp kaffe, träna tillsammans, meditera, blota eller umgås tillsammans med våra respektive familjer under traditionella former.

Mer fokus på hälsa och ett stoiskt leverne. 

Med utgångspunkt från de stoiska tänkarna Marcus Aurelius, Lucius Seneca och Epictetus vill jag träna mig själv mentalt och fysiskt för att kunna leva med så små medel och förutsättningar som möjligt. Detta är inte för att jag anser överflöd av pengar och tillgångar som något dåligt, tvärtom, men jag vill inte vara beroende av det. Om jag har min hälsa och mitt inre lugn är jag övertygad om att jag kan klara av vadsomhelst.

Väl mött 2017!