Lärdomar från Oden, Jesus och Siddharta 

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag varit en andlig sökare, för mig har det alltid varit självklart att vilja få svar på de stora frågorna som varför är jag här, var kommer jag ifrån, vad händer när jag dör och så vidare. Eftersom jag växt upp i ett land dominerat av ateism, där vår egen naturliga religion (asatro eller den forna seden) inte existerat i någon större skala på över tusen år har det därför inte varit något självklart att hitta och följa en tradition sprungen ur mitt eget folks relation till andevärlden. 

Det kanske är därför min andliga väg varit så brokig. Men likt tänkarna i den traditionella skolan tror jag att alla stora religioner har korn av sanning och att det finns fler än en väg till det ultimata mysteriet, en idé som upprör många icke-troende såväl som religiösa fundamentalister. 

Från Aleister Crowley till den forna seden. 

Jag tror mitt intresse för andlighet började som tidigast när jag var omkring tio års åldern, och fram till att jag var fjorton läste jag mycket av Aleister Crowley, om svartmagi och den vänstra handens lära. När jag var i fjortonårs åldern kom jag för första gången i kontakt med asatro och i tio år efter det praktiserade jag den forna seden efter bästa förmåga och kallade mig själv asatroende med Oden i fokus. När jag var tjugofem och studerade religionshistoria fick jag upp ögonen för flera andra religioner och traditionalistiska tänkare som Julius Evola och Mircea Eliade, även Joseph Campbells verk samt den svenske bloggaren Oskorei påverkade mig mycket. 

Från diamantvägen till svenska kyrkan. 

Under min tid på universitetet träffade jag en student från Tyskland som var buddhist (han är en nära vän än idag) och han introducerade mig till Diamantvägsbuddhismen som jag praktiserade i över fyra års tid, denna form av Buddhism ligger mig än idag nära om hjärtat jämte Zen-buddhismen. Runt 2010 sökte jag efter en närliggande meditationsgrupp och fann att de vid min lokala kyrka lärde ut kristen djupmeditation baserad på zazen (sittande meditation) som är central inom Zen-buddhismen, jag började delta i dessa meditationer och fick flera vänner inom kyrkan och med tiden började jag även gå i samtal med den lokala prästen och 2011 lät jag mig döpas i svenska kyrkan. 

När jag genomgick flera livsomvälvande kriser i mitt liv under 2012 började jag ifrågasätta allt jag trott på fram till dess och började återigen närma mig min gamla hedniska tro som lade grunden till min andliga utvecklingen under större delen av mitt liv samt en hel del nyandlig litteratur. Idag är jag väldigt ambivalent till religion och andlighet i allmänhet, men några centrala lärosatser tar jag med mig från tre andliga lärare som format mig och min andliga tro.

Oden, blotet och självuppoffring: allfader Oden som är för mig den viktigaste guden inom den gamla seden är även självuppoffringens gud, han hängde sig själv på Yggdrasil (världsträdet) i nio nätter för att förvärva kunskap om runorna och han offrade likaså sitt högra öga till mimers brunn för att få kunskap. Men det som framförallt gör att jag associerar den nordiska seden med offer är traditionen med blot som betyder just att offra. I vår egen nordiska tro kunde man inte få något från gudarna utan att ge något. 

Vissa kristna skulle säkert hävda att kristendomen är offrandets religion eftersom Jesus offrade sig för hela världen, men kommunikationen med Jesus sker främst genom bön och inte genom fysiska offer som det är inom hedendomen, därför förknippar jag offret främst med Oden och blotandet. För att få något måste man ge något, så är det i verkliga livet så varför skulle det inte vara så med de högre makterna?  

Jesus och förlåtelsen: det centrala för mig inom kristendomen är idén om förlåtelse, att vi genom Jesus offer kan erhålla förlåtelse för våra synder. Under den tid jag drogs till kyrkan var det just erbjudandet om förlåtelse för begångna synder som attraherade mig mest och är så än idag. Ingen annan andlig tradition jag varit verksam inom erbjuder förlåtelse som kristendomen gör, och för mig personligen har idén om att kunna förlåta mig själv och även andra (framförallt släkt och vänner) varit avgöranden för att jag har kunnat fortsätta att leva och utvecklas utan att gå under i bitterhet, förebråelse och ilska. 

Att man förlåter behöver dock inte betyda att man glömmer vad man själv eller någon annan har gjort fel eller att man låter andra trampa på en, där går många kristna för långt, men däremot tror jag att det är oerhört viktigt att kunna släppa bitterhet, ånger och hat när det inte längre tjänar sitt syfte, där finner jag att förlåtelse är den bästa boten. 

Siddharta och befrielsen från egot genom nuet: Buddhismen är troligtvis den tradition som gett mig flest lärdomar. Berättelsen om Siddharta Gautama senare kallad Buddha (den uppvaknade) är fylld av andliga lärdomar som rör karma, de fyra ädla sanningarna och den åttafaldiga vägen, men den kanske viktigaste lärdomen för mig är insikten om att vi är något mer än vår flyktiga identitet på jorden baserat på vår yrke, livsstil och andra ytliga fenomen. Samt att vi genom bland annat meditation kan uppnå inre frid genom tystnad och närvaro. 

De flesta människor lever sina liv antingen i det förgångna, genom att de ständigt förebrår sig själva för vad de gjort eller genom att leva på minnen av ”bättre tider”. Eller så lever de för drömmar om framtiden, en dag kommer jag bli lycklig eller en dag kommer mina problem vara lösta. Men inom framförallt Zen-buddhismen ligger fokus på befrielsen i nuet genom att vi släpper vår identifiering med det förgångna eller framtiden . Insikten om att nuet är den enda tid vi verkligen har och kan påverka hjälper oss att släppa begränsande tankar om oss själva och världen. En andlig lärare från vår tid som också lägger emfas på nuet är Eckhart Tolle vars verk påverkat mig mycket, framförallt hans bok ”en ny jord”. 

Mitt andliga sökande fortsätter dock på både beprövade och obeprövade stigar och jag kommer med största sannolikhet att återvända till detta ämne i framtida inlägg.

Annonser

Dö inte med en sång i ditt hjärta!

Många människor anser att vår kultur idag har blivit alltför narcissistisk, och att alltför många via sociala medier blåser upp sig själva och sina förehavanden, vilket bidrar till att klottra ned nätet med dåligt underbyggda åsikter, undermålig musik och konst med mera. Det ligger nog mycket i det, men personligen finner jag mer av vad jag anser vara korkade åsikter och undermålig kultur i mainstream-media än vad jag finner i mitt Facebook-flöde. I slutändan är det ändå upp till oss själva till vad eller vilka vi vill ge vår uppmärksamhet. Om du inte gillar vad jag skriver behöver du inte följa mig eller vara min vän på Facebook, och jag behöver inte läsa vad jag anser vara slasktidningar, som Expressen eller Aftonbladet. 

Personligen är jag oerhört tacksam över alla de intressanta röster jag funnit på nätet som inte har någon plattform i dagstidningar eller på tv, vissa av dessa har även utvecklats till nära bekantskaper och djup vänskap. Det kräver även mer mod att uttrycka sig själv på nätet än att inte göra det, i samma sekund du publicerar ett blogginlägg, en text på Facebook och Twitter eller en bild på Instagram, öppnar du dig för allmänhetens kritik och ogillande. Jag har märkt på nätet att de flesta som ägnar mycket tid åt att kritisera vad andra skriver eller producerar oftast är dem som inte skapar något själva, detta är kanske en kombination av avundsjuka och för mycket fritid? Samtidigt har jag lagt märke till att det oftast är dem som är mest tillfreds med sig själva som är mer benägna till att glädjas över andra människors arbete och framgångar. 

Många säger åt dem som väljer att uttrycka sig på sociala medier med argument som ”vem är du att skriva om detta? Du är ingen auktoritet”, eller ”vem är du att publicera en bild på dig själv från gymmet? Du är ingen kroppsbyggare” och så vidare. Jag skulle vilja vända på denna frågeställning, om du anser att du har något att erbjuda världen, vem är du att inte ge uttryck för det? Du lever bara en gång och har därmed bara detta liv på dig att ge uttryck för den du är, kanske kommer många att uppskatta dig för det, eller så kommer du mest väcka irritation, men det finns bara ett sätt att ta reda på det, och som talesättet säger ”haters gonna hate” det är inget att bry sig om. 

I boken ”Samtal med Gud” av Neale Donald Walsch svarar Gud på frågan om vad som är meningen med livet ”meningen med ditt liv är att ge uttryck för din nästa största möjliga version av dig själv, för varje dag du lever”, och för att citera en annan favoritförfattare: dö inte med en sång i ditt hjärta – Wayne Dyer 

Krigargenen och guden Pan 

Forskaren David Goldman som är chef för forskning i mänsklig neurogenetik vid National Institute Of Health har gett en gen vid namn COMT-genen beteckningen warrior-worrier-genen. Det finns alltså två varianter av denna gen, krigarversionen och den bekymrade ångestversionen. De flesta människor har ett mellanläge mellan dessa två lägen och ca 25% har antingen den utpräglade krigar- eller ångestversionen av denna gen.

För de som har krigarvarianten av denna gen är det lättare att navigera genom livet utan stress och oro, vilket givetvis är en fördel i vårt moderna samhälle där vi lever i relativ trygghet. Men under större delen av vår existens har dem med ångestversionen av denna gen haft en fördel då deras naturliga läggning för försiktighet lett till bättre val av föda, undvika dödliga konflikter och genom att vara mer beräknande i krigssituationer, medan krigarvarianten oftare dog på grund av för högt risktagande.

Beteckningen panikångest är dock relativt ny rent historiskt och skiljer sig från generell ångest i och med att den avser mer överdrivna och panikartade reaktioner. Men namnet i sig knyter an till något betydligt äldre. De gamla grekerna trodde på en bråkig gud vid namn Pan som rådde över naturen och härskade bland herdarna. Han bodde mest i grottor och buskage, han var ful och kortväxt med korta getlika ben. Om förbipasserande råkade väcka honom gav han ifrån sig ett skrik som enligt myterna frös blodet till is och väckte de döda.

Det hedniska prästerskapet bland de gamla grekerna tillbad ibland guden Pan för att skapa ångest bland fiendernas arméer, enligt myterna var det så grekerna lyckades besegra de persiska arméerna vid slaget om Marathon omkring 490 f.Kr. Och även när titanerna angrep Olympen enligt myterna, var det guden Pan som avgjorde striden till fördel för de andra gudarna. Det är från denna skräckinjagande gud det passande ordet panikångest kommer ifrån.

Vad jag ville komma till med denna utläggning är; att vara bekymrad är i sig inget direkt handikapp utan kan till och med vara en evolutionär fördel. Men när ångesten blir förlamande och hindrar oss i vårt dagliga liv, då står vi inte bara inför ett dilemma som rör vårt mående utan en inneboende fiende vars existens är lika svårfångad och illusorisk som guden Pan.

På samma sätt som de gamla gudarnas makt var beroende av människornas tro på dem, upprätthålls ångestens makt genom tron på våra rädslor, oavsett om de är befogade eller inte. Hur slutar vi vara rädda? Vi måste sluta tro på det som skrämmer oss, men hur gör man det? Vi måste lita till det som ger oss styrka och hopp, och aldrig sluta ifrågasätta det som gör oss rädda, det är så vi vinner i kampen om vårt inre.

Tankar om andlighet och ”vår” religion. 

Jag har behandlat ämnet andlighet tidigare på min engelska blogg där jag utgår från definitionen av andlighet som ”naturen i sin högre utveckling”. Andlighet handlar om vår högre strävan, transcendens, om att leva för mer än vår biologiska existens. Det kan handla om att meditera för att uppnå en högre form av medvetande, det kan handla om att kämpa för värden vars frukter vi själva inte kommer hinna uppleva, men som har betydelse för framtida generationer. Detta är ett andligt liv för mig. 

Religion däremot kommer från det latinska ”religio” som betyder att ”binda samman”. När judar studerar Torahn i det gamla testamentet, studerar dom sitt eget folks historia, traditioner, sedvänjor och den kultur som bundit dem samman som ett folk genom årtusenden, oavsett om de tror på Gud eller inte. När vi läser Nya testamentet är detta också en del av samma historia om än mer omtvistad för det judiska folket. De flesta muslimer som läser Koranen läser även om sitt folks kultur och sedvänjor genom att studera Muhammeds liv och läror. 

För att förstå mitt eget folks religion måste jag först gå bortom de senaste decennierna av ateismens dominans här i Sverige och därefter tusen år av kristendom, som även om den dominerat i vårt land så länge, ändå inte handlar om mitt folks historia. Jag känner ingen släktskap med Abraham, Kung David eller Moses, även om jag kan sympatisera med delar av Jesus liv och läror (delar som de flesta kristna inte vill kännas vid). Jag måste se ytterligare två tusen år tillbaka och mer, till den tid vi trodde på Asar och Vaner, och även till vårt indo-europeiska arv som sträcker sig ytterligare tusentals år tillbaka i tiden. 

Men för de flesta svenskar uppfattas religion främst som något förknippat med vidskepelse och dogmatism, och därmed har de slängt ut barnet med badvattnet och tillika förlorat de historier och traditioner som en gång knöt dem samman. Andlighet kan praktiseras av individer, men religion kräver gemenskap, ett gemensamt förflutet och en gemensam kultur. Så hur kan jag få kontakt med mitt folks religion när de flesta svenskar inte ens vill kännas vid detta begrepp? 

För att förstå mitt folks historia och den kultur som en gång knöt oss samman måste jag studera historieböckerna, jag finner troligtvis mer ”religion” (ett gemensamt förflutet) i de historiska böckerna av Herman Lindqvist än vad jag kan finna i min lokala kyrka. Det finns förvisso små grupper av hedningar runt om i Sverige som ber till de gamla gudarna efter bästa förmåga, men denna tradition har inte funnits intakt i vårt land på över tusen år, jag känner kanske därför, att mycket saknas, även om jag deltar i hedniska blot när tillfälle ges.

Jag får helt enkelt pussla med de skärvor som finns kvar av vårt hedniska arv från Bhagavad Gita till Buddhismen och den nordiska Eddan och är därför motvilligt synkretistisk i min religiositet. Jag får delta i hedniska sammankomster, hålla kontakt över internet med likasinnade och ibland även begrunda tystnaden i den lokala kristna församlingen i brist på annat. En renässans för det jag kallar min religion måste åtföljas av en renässans av nordisk identitet för att återupplivas på en större skala, oavsett om det avser vårt kristna eller hedniska arv. Kanske det inte kommer ske under min livstid eller någonsin, men vad är andlighet och religion utan tro och hopp?

Håll flamman vid liv – hedra de döda!

Jag talade nyligen med en god vän och mentor vid namn Germanicus, om sorgen över min mor som gick bort för snart tre år sedan, och som nu åter gör sig påmind när Mors dag närmar sig. Herr Germanicus som själv förlorat sin mor för flera år sedan sa detta till mig; det bästa sättet att hantera sorgen över dem man älskat och förlorat, är att hålla det vid liv som de själva levde för. Detta påminner mig om ett citat av Gustav Mahler som lyder ”tradition handlar inte om att dyrka aska utan om att bevara elden”.

När min mors eld lyste som starkast brann hon för tre saker; familj, skönhet och försoning. Min mor var den som höll min familj samman, även när vi inte drog jämnt. När hon gick bort kändes det som att jag förlorade hela min familj. Min mamma älskade skönhet – vackra konstverk, natur, andlighet och musik, från det traditionella och det klassiska till det mer folkliga. Men samtidigt som hon brann för högkultur och skönhet avskydde hon mobbare och översittare, hon trodde på att ge alla en chans och att man ska ta hand om de mindre lyckligt lottade i samhället.

När jag skriver detta är det bara några dagar kvar till min fyra månader gamla sons dop, och med hans ankomst har jag vunnit en ny familj tillsammans med min blivande fästmö. Och trots att min mor rent fysiskt inte finns kvar längre, kommer jag se till att hon blir en del av den familjen genom att hålla hennes eld vid liv och föra den, tillsammans med hennes minne, vidare till mina barn. Jag kommer att spela de visor för dem av Evert Taube och Mats Paulsson som min mamma älskade. Jag kommer att ta med dem till de lundar, sjöar och skogsbryn som min mor tog med mig till i min barndom, när vi plockade svamp i Tyresta nationalpark. Och jag kommer att visa dem våra svenska slott och gamla kyrkor som min mamma tyckte så mycket om. 

Jag kommer i min mors anda, försöka att vara det kit i min familj, som min mor en gång var. Jag kommer att försöka vara förlåtande mot mig själv och dem jag älskar, men utan att låta mig bli trampad på (där hade min mor vissa brister). Och jag hoppas att kunna vara en lika bra förälder som min mamma alltid var för mig, genom att alltid finnas där för mina barn när dom behöver mig. Närhelst jag får ett bra råd försöker jag föra dem vidare vilket är syftet med den här artikeln, och jag tackar min gode vän Germanicus för hans ord. 

Minns de som gått bort och håll deras låga brinnande i ditt dagliga liv! 

Fokus i skrivande och sociala medier 

Som jag skrivit tidigare här på bloggen kommer mitt tema för det här året vara på fokus, detta innebär även ett mer fokuserat skrivande och bruk av sociala medier. Just nu är min viktigaste blogg levafett.se där jag skriver i snitt en artikel i veckan om träning, hälsa och mindset. Någon gång i början av året kommer jag främst skriva för ett nytt projekt där flera skribenter ingår, men levafett kommer att fortsätta uppdateras med samma frekvens.

I övrigt kommer mitt skrivande handla stambyggande, andlighet och personlig utveckling ur ett maskulint perspektiv, detta kommer jag publicera på ursusalfa.com samt min engelska blogg robert-almgren.com, denna blogg riktar sig dock främst till min närmsta krets som utgörs av män med samma bevekelsegrunder som mig själv. På dessa bloggar kommer jag publicera det mesta på engelska för att knyta an till andra stammar med liknande visioner i Europa och runt världen.

På Facebook har jag skapat ett nytt huvudkonto för min närmsta familj, bröder och kompanjoner, det andra kontot kommer jag enbart använda för marknadsföring. På min fb-sida som jag bytt namn på till Ernst Teachings kommer jag publicera live-sändningar och länkar till mina viktigaste artiklar med mera. Kort sammanfattat:

Bloggar: http://www.levafett.com  www.ursusalfa.com http://www.robert-almgren.com.

Facebook: Ernst Teachings

Sågtandad personlig utveckling – mitt livsmål!

Alla människor upplever bakslag, motgångar och begår misstag i varierande grad. Några av de mest framgångsrika människorna jag ser upp till och beundrar har upplevt vad vi med västerländska mått skulle kalla extrema motgångar. Den kanske störste andlige läraren i vår tid, Eckhart Tolle, var i flera år hemlös, likaså författaren till de enormt framgångsrika ”Samtal med Gud böckerna” Neale Donald Walsch. Andra framstående män har haft sina genombrott i livet efter en politisk skandal, en uppslitande skilsmässa eller efter att ha återhämtat sig från en livshotande sjukdom. 
De flesta framgångsrika entreprenörerna i världen har gått i konkurs minst en gång, ofta flera gånger, innan de funnit sitt eget recept för framgång. Det finns säkert flera exempel på människor vars framgångsrika historier har varit en nästintill rak linje till framgång utan några större motgångar. Men jag upplever att dessa människor ofta har mindre att lära ut till oss andra om livets realiteter och att de dessutom är svårare att relatera till. 

Sen är det även upp till var och en att definiera sin egen syn på framgång, för vissa handlar det om att ha flera miljoner på banken, för andra är det att uppnå en fysisk prestation, medan andra strävar efter andlig upplysning. Andra personer i historien som Picasso fick inget större erkännande för sitt arbete förrän efter sin död, medan vissa är utdömda som kättare av sin samtid för att de inte arbetat i linje med sin tids rådande politiska eller religiösa paradigm. 

Jag ser mig själv som framgångsrik för att jag har upplevt extremt många bakslag, begått flera fatala misstag och ändå lever, och på det stora hela känner mig positiv till livet och fortsätter att utvecklas trots att jag ofta faller tillbaka på dåliga vanor. Oavsett om du strävar efter att skapa din drömfysik eller bygga ett framgångsrikt företag, kommer din väg till din definition av framgång troligtvis mer likna tänderna på en såg snarare än en rak linje till ditt mål. 

Om du accepterar detta är det lättare att se eventuella bakslag eller misstag som en naturlig del av din utveckling. Om du försöker att gå ned i vikt men en dag inte kan stå emot frestelsen och det slutar med att du en kväll frossar i snacks och läsk, kan du efteråt säga till dig själv ”jaha, ännu en sluttning, då är det dags att ta sig upp igen”. Viktigast av allt i dessa lägen är att försöka utvärdera varför du upplevde ett bakslag så att du kan förebygga detta inför framtiden. Men spelet är inte slut förrän du slutar andas. 

Många väljer istället att resignera efter sina personliga misstag, de misslyckas med att följa en diet och drar därför slutsatsen att ”jaha det kanske är meningen att jag ska vara överviktig och otränad” eller ”jag har inte lyckats skapa ett stabilt förhållande, det kanske är meningen att jag ska vara en evig ungkarl” och så vidare. Trots att jag i decennier har misslyckats med att leva upp till mina högt uppsatta ideal, trots att jag har flera moraliska misslyckanden, brutna löften, förhållanden, att jag tappat tron på mig själv och livet otaliga gånger, vägrar jag att resignera inför mina brister. När andra pekar på mitt förflutna och kallar mig en hycklare för att jag inte levt som jag lär, kommer jag fortsätta med att svara ”jag försöker i alla fall, och jag kommer aldrig att ge upp”. 

Om jag är en bättre version av mig själv imorgon än vad jag var igår kommer jag att se mig själv som framgångsrik, vad andra tycker om mig kan jag inte göra så mycket åt. Alla våra relationer är ändå bara ett lån, jag äger inte min partner, mina vänner eller mina barn, dom är med mig för att dom väljer att vara det, och jag är tacksam för varje dag jag får med dom. Om omvärlden dömer mig för faktiska eller påhittade oförrätter kan jag inte göra så mycket, jag kan bara svara inför mitt eget samvete och en dag kanske dömas av högre makter, de som styr idag har ändå inga moraliska mandat enligt mig. 

Jag tror inte på en dualistisk kosmologi som den kristna, där man delar upp världen i onda och dåliga människor, där några kommer till det eviga himmelriket medan andra hamnar i helvetet, vad skulle poängen vara med det? Jag anser att vi alla bär på både ljus och mörker inom oss och att vårt högsta andliga syfte är att fortsätta sträva mot en högre utveckling, mot gudomlighet och som Neale Donald Walsch uttrycker det ”att skapa vår egen nästa högsta version av oss själva” på vägen mot denna vision måste vi kontinuerligt förlåta oss själva, omkalibrera livet efter våra misstag och fortsätta kämpa, alternativet är att ge upp och att sluta leva, och återigen, vem tjänar på det?